Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
kristna religionen förkastar, såsom Lindblom
inskärper, varje förment nationalgud, som ett
självvalt härskarfolk vill taga i anspråk för sig.
Ty kristendomens uppgift är icke riktad på
det timligt-förgängliga utan på det
evigt-oför-gängliga.
Professor Nyman utvecklar i nära
anslutning till den franske tänkaren Benda orsakerna
till kulturkrisen. De ligga enligt Benda i att
människan förlorat tyngdpunkten i sig själv
och blivit ett hållningslöst intet, en av yttre
faktorer bestämd skapelse av flyktiga
tidskrafter. De stora siarna, som ha präglat
tidigare skeden, ha enligt Benda numera
överhuvud rymt fältet för den facklärde eller
fackmannen, som icke ser utöver den trånga
gränsen för sitt område och för övrigt helt anpassar
sig efter tidsstrukturen. Som Västerlandets
kultur enligt Benda behärskats av de stora
tänkarnas insatser, är dess undergång därför
numera oundviklig. I motsats till Benda sätter
Nyman sin förhoppning till de stora
"Otidsenliga", som konsekvent och obrottsligt följa
sitt eget samvetes röst och genom sitt liv och
sitt verk hjälpa en ny värdeheroism fram till
seger.
Professor Ingvar undersöker ångesten i dess
medicinska efterverkningar. Fängslande
skildrar han de ödesdigra kroppsliga och psykiska
följderna av ett liv, som städse står i ångestens
tecken. Blott känslan av trygghet och
själsfriden överensstämma med människans sanna
natur och förmå giva den mänskliga
personligheten förutsättningarna för den fulla
utvecklingen av hennes krafter. Med detta står och
faller vår kulturs framtid. Även Ingvars
uppsats utmynnar i en övertygande bekännelse till
humanitetstanken.
Med lugn saklighet ger professor Müntzing
en fint utmejslad bild av rasforskningens
nuvarande ståndpunkt. Att föra motsättningarna
mellan folken tillbaka enbart på naturbetingade
rasegendomligheter står, som Müntzing
klargör, i den skarpaste motsägelse till den
samlade historiska erfarenheten och är för övrigt
ett sorgligt återfall i naturalismen. Läran om
rasrenheten som högsta värde är enligt honom
ingenting annat än en fördom; numera finns
det överhuvud icke längre rasrena folk, och
beträffande tidigare, förment rasrena folk är
varje möjlighet till tillförlitlig vetenskaplig
prövning utesluten. Å andra sidan är det
obestridligt, att just hos geniala människor
rasblandningar av mångfaldigaste slag äro
påvisbara, såsom den tyske forskaren Kretschmer
utförligt har ådagalagt. Uppfattningen om en
mindervärdighet i rashänseende hos de
nuvarande semiterna, och bland dem i synnerhet
judarna, är oförenlig med forskningens
resultat, såsom redan en blick på det procentuellt
oproportionerligt stora antalet judiska
nobelpristagare ger vid handen.
Professor Malmström lämnar en förtjänstfull
överblick över kampen om rätten, men en
beklaglig principiell oklarhet vidlåder dock
hans uppsats. Han tror i sin juridiska
terminologi, att konstaterande och värdesättande
ingenting ha med varandra att göra, men förbiser
därvid, att, om man i andevetenskaperna
fastställer någonting, man därmed redan
värdesatt ett bestämt faktum i positiv eller negativ
riktning. Värdet är — och detta just i
striktaste motsats till naturvetenskapen — självt
en kategori i all andevetenskap, som med
nödvändighet främst konstituerar dess sanna
väsen.
De tvenne övriga uppsatserna i bandet stå
icke i inre sammanhang med bokens
grundtema. Professor Gustafson undersöker
naturvetenskapernas förhållande till frihetstanken.
Det tjänar emellertid varken saken själv eller
sanningen, när han vill förbehålla och
liksom monopolisera friheten just för
naturvetenskapen. All vetenskaplig forskning är nämligen
beroende av möjligheten att kunna fritt
utveckla sig. Ännu mycket beklagligare är det,
när han pläderar för en politisering av
vetenskapen, ehuru han själv hävdar vetenskapens
fullständiga förutsättningslöshet. Det finns
emellertid ingen vetenskapens
"förutsättningslöshet" i ordets bokstavliga mening. Varje
vetenskap har med nödvändighet bestämda
förutsättningar, vilkas uppfyllande
överhuvudtaget möjliggör densamma. Talar man om
"förutsättningslös" vetenskap i vidare
bemärkelse, så menar man, att vederbörande
vetenskapsman själv är medveten om de kritiska
grundvalarna för sitt arbete. Än mindre har
vetenskapen omedelbart något att göra med
politik, då den vetenskapliga målsättningen
måste framgå ur vetenskapens eget väsen, men
däremot principiellt icke får bestämmas av
646
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
