Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Oktober 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
historierna i deras närmast parodiska
utformning. Den första är ingenting annat än
veckopressromantik, den andra rena rama
kolportaget. Holger Ahlenius
ESTER-LOUISE GARD: Segerhuvan.
Hökerbergs 1942. 10:—.
Ester-Louise Gard har utan tvivel gått framåt
sedan hon för tre år sedan debuterade med
"Somliga ha det så". I "Segerhuvan" har hon
tagit det avgörande steget från skvallerkrönika
till romankrönika. Någon romanhandling i
egentlig mening kan man dock inte tala om,
och den fotografiska och stenografiska
naturalismen har här lika litet som i de flesta andra
fall adlats till konst. Författarinnans kännedom
om den proletära förstadsmiljö hon tecknar
förefaller emellertid osviklig och outtömlig,
och ur den jämnlöpande berättelsen växer det
halvt omärkligt fram ett antal icke oävna
individuella porträtt: det gamla arbetarparet,
deras barn samt den godhjärtade bagarmästare
Nicklasson, som genom hustrun drives till
sinnessjukdom — ett förlopp av kuslig
sanningshalt. Vad man kanske framför allt saknar
hos denna författarinna, är att det inte finns
något avstånd mellan henne och hennes
figurer: de bli aldrig sedda och uppfattade i något
visst perspektiv eller sammanhang som bos
mästarna bland våra författare ur
arbetarklassen. Förgäves letar man i "Segerhuvan"
efter en bärande idé; det skulle då vara den,
att när nöden är som störst är hjälpen
närmast, vilken illustreras till överflöd. Men det
är en synvinkel som hör hemma i
söndagsskoleberättelsen, och det gör också sjömannen,
som efter tjugu års bortovaro kommer hem
och gifter sig med sin troget väntande brud.
Holger Ahlenius
ESTER ERLING: Den tappra värnlösheten.
Hökerbergs 1942. 5: 50.
Ester Erling, okänd för anmälaren, har i
denna roman velat berätta om torparhustrun
Kari, som mitt i sin godhet och duglighet
är behäftad med ett svårt lyte: en
obetvinglig lust till nästans ägodelar. Detta
uppdagas snart av omvärlden, som låter henne
veta vad hennes frid tillhörer, men själv
förblir hon ganska oberörd till dess äldste sonen
börjar visa, att han brås på sin mor. Då växer
hennes samvetsbörda till sådan höjd att den
är nära att krossa henne, men i sista stund
räddas hon genom bikten för en ung präst,
som också väcker henne till medvetande om
Kristi förlösande makt; därmed befrias hon
även från sin kleptomani. Tyvärr har
författarinnan inte varit kapabel att bemästra ett så
invecklat och intressant psykologiskt problem;
det stannar vid en opersonlig och summarisk
skildring, där allt liksom relateras utifrån:
"Själslivets fasor, dess orsaker och
sammanhang visste hon medvetet ingenting om — och
ändock spelade de en överväldigande roll i
hennes liv" (sid. 190). Karis historia är insatt
i en bygdekrönika, där själva bygden
visserligen saknar eget ansikte, men där den
utvärtes, grovt tillyxade typskildringen inte är
utan förtjänster. Den referatmässiga stilen är
på sina ställen troskyldigt arkaiserande; kunde
inte förlaget ha räddat författarinnan från att
begå ett så grovt språkfel som: "Nedkomna
på landsvägen gick det bättre" (sid. 52) ?
Holger Ahlenius
HELMER LINDERHOLM: Det brusar i
granarna. Hökerbergs 1942.
10:—.
Denna debutroman är en bygdekrönika från
Bergslagen, där finnbygdens fattiga skogstorp
ofta fostra ett vildsint släkte av lönnbrännare,
tjuvskyttar och slagskämpar. Ingvar
Björnberg, vars uppväxt- och ungdomsår författaren
skildrar, för en hård kamp med sig själv och
omgivningen för att komma bort från denna
miljö, men arvet, omständigheterna, andras
fördomar och hans eget hetsiga lynne driva
honom oemotståndligt tillbaka till ursprunget,
och han slutar som våldsverkare och dråpare.
Man har på känn, att det i denna historia finns
en kärna av upplevelse och äkthet, och man
kan inte frånkänna den känsloglöd och
intensitet. Men dessa förtjänster får man med god
vilja leta sig fram till genom bastanta
utanverk av oljetrycksmässig sötma och salvelsefull
lyrism. Den med provinsialismer uppmängda
stilen vimlar av klichéer, och hela berättelsen
är späckad med litterära reminiscenser från
nittiotalsromantiken och alla dess avarter,
ingen nämnd och ingen glömd, ända fram till
Trygve Gulbranssen; till honom associerar inte
minst den larviga titeln. Så här låter det till
651
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
