Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Ivar Lo-Johansson: Älgskyttarna. Ur en outgiven statarroman, ”Narkissos”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
ÄLGSKYTTARNA
Tidigt om morgonen ställde jaktsällskapet
upp på gårdsplanen. Luften var klar, skogen
låg full av avlägsna ljud. Skramlade någon
med en mjölkhink på ett av de högst belägna
torpen, hördes ljudet en halv mil. Löven på
marken var lätt frusna, svarta på undersidan,
vita på översidan av frost. Hundarna
dansade i kopplen, som en statare stod och höll.
Hundarnas bruna ögon glänste, deras bakben
spändes som strängar, och deras baktassar
sprätte upp små stänk av gruskorn. Djuren
darrade och skälvde, fyllda av jaktiver och
nervositet.
Jaktherrarna kom ut av rummen. Där kom
den väldige Wällhagen, den tjocke kamrer
Krock i vit engelsk tröja och grön röck, den
skrytsamme virkeshandlare Arnulfsen.
Wällhagen bar grön väska med vildsvinständer,
tyrolerhatt med fjäder i, han hade tröja med
röd rand, jägarhornet guppade på höften. Alla
hade de vackra stövlar. Alla hade de tung
packning, ifall man skulle komma att bli borta
över mera än en natt. Alla utom värden själv
hade de räffelbössor, specialbeställda i Liège,
dyrbara don, som var för sig kostade små
förmögenheter. Arnulfsen hade ett sinnrikt gevär
med tre pipor, de två översta damascherade,
underst låg en rafflad kulpipa med
patentmagasin för fem skott. Vapnet var tungt och
liknade en kort karbin. Karlen vid kopplet
kände sig plötsligt bländad av all denna glans.
Han sneglade åt de olika underverken och
deras bärare. Men hundarna tog spjärn och
hälsade med ett högljutt gnällande, som
varade en minut.
Nu steg värden ut på trappan. I rem över
axeln hade Johannes Dyck en kort
älgstud-sare. Bakom honom i dörröppningen
skymtade hustruns bleka ansikte, som försökte tala.
— För bort kvinnorna! sade Johannes
Dyck, som den höga höstluften gjorde
klassisk. Äventyra inte vårt manliga sällskap. Nog
med kjolvärme!
Upp på grusgården slank i klarmorgonen
en rödhårig pojke på tolv år, spenslig som
en fågel, men påbyltad med kläder. Det var
Kristoffer Dahl.
— Det här är min andlige son, sade
Johannes Dyck skämtsamt. Det är en
statar-pojke. Jag skall kosta på honom uppfostran.
Han skall i dag följa med på sin första jakt.
Han invigs därmed bland ynglingarna. Här
har du en bössa, här ammunition, sade han
till pojken.
Gubbarna på gården hälsade med ett morr.
De betraktade den yrvakne pojken, som
förlägen men stolt mottog den korta
dubbelbössan. Han följde bakefter, vart Johannes Dyck
gick.
— Bland ynglingarna, grymtade Wällhagen
och skyldrade. Han gäspade strax efteråt. Man
såg hans tunga, som låg tjock och röd i
svalget efter morgonkaffet med konjak.
— Just det! sade nu också Arnulfsen.
Bland ynglingarna ... Från kjolvärmen till
männen! Det var tydligt, att han ämnade säga
664.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
