Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Ivar Lo-Johansson: Älgskyttarna. Ur en outgiven statarroman, ”Narkissos”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄLGSKYTTARNA
denne, som till slut, mätt och sömnig efter all
maten, satt sig att titta på bössorna i vrån.
Därpå fortsatte Dyck, vänd till de andra:
— Jag skulle vilja säga några ord i detta
sammanhang. På nytt vände han sig så till
Kristoffer. Han höll ett tal direkt till honom.
— Här sitter du nu, Kristoffer, sade han
med basröst, mitt ibland oss stora män. För
första gången får du göra dig bekant med en
jakts alla strapatser och fröjder___Det är ju
både en märkvärdig slump och en bestämd
händelsernas utveckling, som gör, att det sker
just så. Det är en följd av vilja, icke ett
nyckfullt påhitt. Jag hade önskat det. Om
orsakerna har vi talat tidigare, du och jag,
och jag vill just nu, just här, upprepa vad jag
sagt förut. Jag har inte som ansvarig
godsägare, som herre för mitt folk, för mitt gods,
kunnat se hur en begåvning gått till spillo
bland folket. Du har råkat bli den, som
avskilts från hopen. De jag talat med har yttrat
som sin åsikt, att det vore ett brott att låta
dig stanna kvar i din forna miljö. Mest har jag
dock litat till mitt eget öga. Jag talar så här
utförligt, därför att mina jaktkamrater inte
kan veta vilka dispositioner jag i hela deras
vidd har träffat. Om några dagar sätts du
till en början i ett läroverk. Jag, som dina
föräldrars husbonde, tar enligt gammal god
tradition hand om din högre uppfostran. Du
får därmed ditt livs stora tillfälle. En högre
uppfostran, självfallen för somliga, otänkbar
för de flesta, kommer på just din lott. Du får
hädanefter fritt vandra i vetandets kamrar,
i vetenskapens gårdar, i kunskapens vida värld.
Du är ännu bara en pojke. Ingen begär, att
du redan nu skall förstå hela omfattningen av
detta. Om din utrustning har jag dock aldrig
tvekat, och det är därför, som jag nu tagit
detta steg. Det har varit min högsta önskan.
Det är min förhoppning att du själv, på
vilken nu hädanefter allt beror, skall tillvarata
denna ditt livs stora möjlighet och icke
komma min och andras förväntningar på skam.
Jag har sagt mitt ord. Skål för din framtid.
Kristoffer hade inte vetat hur han skulle
bete sig under talet. Västerutskogen, Rossjön
utanför, elden, de tjocka männen runtomkring
honom, var vittnena till denna seen. De var
också vittnena till hela hans förlägenhet. Han
undrade, om inte alltsammans ändå var bara
någonting, som man ställt till med som ett
skämt, som ett upptåg.
Men han behövde inte svara. Nu blev också
de andra männen mer och mer storordiga.
Även Johannes Dyck själv tycktes efter detta
släppa efter något på sin värdighet. Han inte
längre bara teg. Jakten hade för ögonblicket
tyckts skjutas i bakgrunden. Kring Kristoffer
rörde sig samtalet, men nu på ett sätt, som
inte längre beredde honom så stort besvär,
snarare vällust. Han var i medelpunkten.
— Var lugn! Det som böjs i tid... Måtte
hans framtid bli stor, måtte han få leva! ...
Arnulfsen tappade tråden till ett tal. Han
var redan ganska berusad. Han vinglade hit
och dit på det korta sätet, där han satt, och
han hade just ställt ifrån sig bägaren på
bordet. Kristoffer lyssnade blyg och nyfiken
ännu. En gång gick han bort och lade en
stor torrvedsstubbe på elden. Det var liksom
för att göra rätt för sig. Stunden efter tänkte
han, att han inte precis behövt det. Hans
träl-tid var slut.
Men nu hade kamrer Krock, bankkamrern
med det lilla huvudet och klotkroppen, rusig
som han hunnit bli av blod och brännvin,
hunnit komma till det specialtillstånd, då han
ville berätta skolminnen och deklamera
klassikerna.
— Är det inte som Horatius säger?
frågade han plötsligt och de små ögonen fick
glans. Är det inte som Horatius säger i första
sångerna, de om människans
oförnöjsamhet? ___— Med sin kitt? kom det långt
2 BLM 1942 IX
673
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
