Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Ivar Lo-Johansson: Älgskyttarna. Ur en outgiven statarroman, ”Narkissos”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR LO-JOHANSSON
efteråt i en hickning. Vem minns inte i detta
sammanhang den store Horatii ord?
Det var ingen som gjorde nu, och Krock
6jälv hade glömt sin Horatius, ty han hade
likväl druckit för mycket för att komma ihåg
det utantill inlärda. Därför började han med
något annat. Det var mera som han, den vane
sällskapskarlen, kunde till middagsbruk. Han
började läsa. Det råkade vara Ovidius. Det
var ur Metamorfoserna. Och han rabblade till
en början på försök, stirrande rätt fram med
rödkantade ögon:
Unga Liriopes stund, den sköna najadens, var
kommen.
Skönt som en gud blev barnet hon födde...
Förälskade genast...
Besynnerlig och främmande skred den
klassiska dikten, medan Wällhagen liksom
frånvarande och med halvslutna ögon högg åt sig
en korvskiva, och Arnulfsen som opposition
slängde upp en sprakande torrvedsstubbe i
spisen. Krock hade likväl glömt. Nu tog han vad
han kunde. Han hoppade ett långt stycke fram
i texten.
Sexton års ålder Narkissos nått; han syntes på
gränsen
stå mellan gosse och man, en härligt blomstrande
yngling.
Honom en nymf fick se, där han jagade bävande
hjortar.
Eko var nymfens rfamn. Hennes röst genljuder i
skogen.
Alla lystrade plötsligt, utom Wällhagen, som
olitterär och nöjd med sitt dagsverk slumrat
till med armarna utsträckta framför sig på
bordet. Johannes Dyck vände sig till Krock.
Även han syntes ha blivit sentimental, och
han sade med rörelse och med en nick mot
Kristoffer:
— Tolv år är han bara än. Borde vi inte
återuppliva den klassiska dikten... ? Den
handlar ju så ofta om jakter. När Kristoffer
kommer i läroverket i din stad, så får du se
till honom!
De beseglade det med handslag. Krock
fortsatte att läsa det han kom ihåg av dikten.
Med alltmera sluddrande stämma, som till slut
förirrat sig i dimmorna, läste han:
Detta var Junos verk... Ty när Juno på nymferna
spejat,
vilka i skogar och berg ej sällan Jupiter famntog,
då var Eko till hands... Hon uppehöll
himla-gudinnan...
Elden hade falnat på spisen, sjunkit ihop
likt ett infallet bröst. Då gick Johannes Dyck,
som var den nyktraste av männen, ut och skar
ned ett stort fång granris och bäddade åt
Kristoffer. De övriga sträckte ut sig på
britsarna. Endast Wällhagen satt kvar uppe och
sov med de röda tröjärmarna i kors framför
sig på bordet.
Kristoffer låg vaken en stund. Det stickiga
riset tvingade honom att ofta byta ställning.
Mellan visslingarna i skogen utanför hörde
han männens mätta och tunga andetag. Borta
vid det väggfasta bordet, alltjämt i hatt och
fjäder men som förut i röda tröjärmar satt
den väldige Wällhagen och sov, med armarna
i kors över bordsskivan, grymtande likt en
belåten bödel.
(Ur en outgiven statarroman, "Narkissos".)
674
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
