Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - John Hayward: Brev från London
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN H AY¥ARD
BREV FRÅN LONDON
Herbert Reed förklarade nyligen i en notis
om tre unga skalders debutarbeten att det var
många år sedan den poetiska fantasien här
i landet var i så livlig rörelse; och på ett
annat ställe — i ett företal till en lyrisk
antologi — förkunnade han mera kategoriskt att
han trodde på en poetisk pånyttfödelse. Ett
sådant uttalande av en man som, liksom hans
vän och samtida T. S. Eliot, inte endast själv
är en ansedd skald och kritiker utan även
beskyddare och förläggare till många av den
yngre generationens mest lovande författare
kan inte slås bort som enbart entusiasm.
Det är naturligtvis nästan banalt att
konstatera att människor, som befinna sig i en
personlig eller universell kris, vända sig mot
poesien — några av dem kanske för första
gången i sitt liv — som mot en källa till tröst
och uppmuntran. Personliga förluster eller
gäckade förhoppningar — till exempel
olycklig kärlek eller sorg över en nära anförvants
död — skapa vanligen en emotionell situation
som är gynnsam för läsning av poesi och även
för försök att skriva vers. På ett sätt äro de
tragiska och sorgliga elementen i den
civiliserade världens nuvarande ångestfyllda tillvaro
universella helt enkelt därför att nästan varje
människa har upplevat personliga förluster av
något slag; och då — i avsaknad av eller på
grund av människans oförmåga att finna
något universellt botemedel — gripa de flesta
människor efter någonting som kan ge dem
personligen tröst, antingen det nu är det emotio-
nella uppgåendet i poesi eller, i sämsta fall,
till exempel glömska i ruset.
Emellertid är jag säker på att det finns
tillräckligt många tecken som rättfärdiga denna
tro och detta hopp att den rådande
"livligheten på den poetiska fantasiens område" och
det växande intresset för ny lyrik är
någonting mera än tillfälliga företeelser framkallade
av kriget, ehuru de naturligtvis äro betingade
av det faktum, att varje människas tankar och
känslor i dessa dagar röra sig i samma banor.
Dessa tecken framstå fullt tydliga för var och
en som har följt med den engelska poesiens
utveckling under de senaste tio åren; ty den
poesi som skrivs nu av
Auden—Spender-grup-pens omedelbara efterföljare är, fastän den
skiljer sig från deras både till innehåll och
försöksvis även till formen, i verkligheten en
logisk utveckling av 1930-talets poesi, både
i vad den övertagit från den och ännu mera
tydligt i det sätt på vilket den tagit avstånd
från den.
Det är anmärkningsvärt hur få de efter 1939
publicerade dikter äro som kunna falla under
benämningen "krigslyrik" i den betydelse som
lades i Wilfred Owens, Siegfried Sassoons eller
Isaac Rosenbergs dikter under 1914—18 års
krig. Visserligen finns i många av dem en
tydlig ton av hemlängtan och elegisk erinring
— den naturliga följden i krigstid av exil,
skilsmässa och längtan efter ü tempo felice
nella miseria — och dess framåtblickande
motpol, den lika mänskliga längtan efter att fram-
698.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
