Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
den animalt lockande naturmänniskan) och så
det tärande byskvallret.
Och hjältinnan-lärarinnan bryter sig inte ut
ur den givna ramen på något sätt. Hon är
skildrad med personlig känsla, men hon har
kommit för nära kameraögat, så att hennes
drag har suddats hort. Hur ser hon ut? Hur
rör hon sig? Vilken klang har hennes röst?
Här saknas de småsaker som gör gestalten
riktigt levande, och hon är lika menlös som
bokens underbart banala slutfras: "Ljudet av
vattnets rörelser gav eko i stillheten, några
vida cirklar rann upp på vattenytan, gled ut
och plånades bort, så som oändliga liv rinna
upp och utplånas och bliva till och förintas
och glömmas, medan tillvaron går vidare."
För en författare är det farligt att lägga för
fäfot hjärnan och bara se. Så länge Irja
Bro-wallius gör det, blir hennes böcker ringar på
vattnet, som flyter ut och glöms bort trots alla
utmärkta realistiska egenskaper.
Carl Olof Bergström
"Sol och vår"
GERTRUD LILJA: Hök och duva. Bonniers
1942. 9: 50.
Skenet av komik över den trista företeelse,
som fått det vackra namnet "sol och vår", är
ungefär lika befogat som den så kallade
svärmorshumorn. Den senare är gudskelov
avsomnad, och man hoppas på detsamma beträffande
den förra. Gertrud Liljas nu utkomna roman,
som skildrar två fall av denna höstliga längtan
efter ungdomens årstid, kan kanske göra en del
till för att påskynda processen. Man tycker, att
skadeglädjen skulle skrumpna inför
författarinnans osentimentala blottande av skådespelets
tragik och hennes förstående medkänsla för
dess offer.
I ena fallet gäller det en medelålders kvinna,
som grips av ångest över att hennes liv skall
vara förfelat utan den erfarenhet, mot vilken
akademiska examina och yrkesframgångar
väger besynnerligt och löjligt lätt. Hennes fixa
idé visar sig starkare än både förnuft och
moraliska skrupler, och den banala tragedien
fullständigas, när den värnlösa blir ett byte
för en erotisk äventyrare. Visserligen är
huvudpersonen självironiskt medveten om situatio-
nens möjligheter till komik, men
författarinnan vet att ge läsaren en annan och
mänskligare syn på den patetiska rollen.
Det andra exemplet borde i så fall vara mer
ägnat att vädja till skrattmusklerna, i all
synnerhet som de båda kontrahenterna är av den
robusta sorten, som inte tar skada av
besvikelser. Här är det fråga om en medelålders
gift man, som drabbas av "gubbsjukan" och
gifter om sig med en jämnårig till sina barn.
Men inte heller detta kan ske utan
komplikationer. Det blir alltid någon lidande på de
naturstridiga experimenten, och våren låter sig
inte ostraffat "skövlas för att ge liv åt hösten".
Om inte annat försyndar man sig mot tredje
man. Varmhjärtat men utan stora åthävor för
Gertrud Lilja den övergivna hustruns talan.
Det är ett genomgående drag i
författarinnans produktion, att de kvinnliga karaktärerna
är utförda med större omsorg än de manliga,
och denna bok är inget undantag. Man får ett
starkt intryck av doktor Anna Eks
intellektuella och moraliska halt, trots att hon
förgäves söker bekämpa sin irrationella ångest
och hunger. Den unga, kvinnliga strebern på
äktenskapsmarknaden är också åtskilligt mer
trovärdig än Anna Eks sjaskige förförare. Ett
annat kvinnoporträtt, som stannar i minnet,
är den bedragna men orubbligt trofasta
hustrun. Hon är, enligt författarinnan, en
representant för det saktmod, som skall besitta
inte jorden utan himlen.
Om man bortser från ordets tråkiga och
pedantiska sida, har det alltid funnits något av
moralist hos Gertrud Lilja. Hon berättar sällan
minsta novell utan att lägga ner några korn av
sin visa levnadslära. Det finns många kloka
råd i "Hök och duva" om hur man bör
uppträda i denna de "falska värdesättningarnas"
värld. Till skillnad mot de flesta skönlitterära
moralister är hon dessutom tillräckligt mycket
diktare för att inte låta tendensen ta överhanden
över det konstnärliga. Töre Zetterholm
Undergångsromantik
PETER WILLIAM NISSER: Hunger. Bonniers
1942. 12:50.
Peter William Nisser är äntligen en ung
författare som inte är alldeles lik alla andra. För
723
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
