Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
det första är han ovanligt ung för att ha skrivit
sin andra roman, endast tjugutre år, och
ovanligt brådmogen. Vidare har han upplevt
påfallande mycket, däribland krigshändelser på
nära håll (den förra boken, "Blod och snö",
var förlagd till Finlands vinterkrig). Han är
berest och beläst, han är hemmastadd bland
herrgårdssläkter och i officerskretsar, han är
uppenbart kännare både av klassisk musik och
finare spritdrycker. Han har ett häftigt
temperament, han regeras av en svart och
självför-brännande furia, han skriver på med ett slags
flämtande raseri, tills stilen levrar sig och
skildringen tornar upp sig i brutna satser.
Ungdomligt oförskräckt ger han sig i kast
med de svåraste uppgifter, tydligen sporrad av
mycket vanskliga förebilder alltifrån
Dostojevski till den tidigare Aldous Huxley. Det kan
inte hjälpas att all denna förbrändhet,
lastbarhet och förintelsedrift stundom verkar
lill-gammal, att många av de våldsamt stegrade
scenerna snuddar vid det löjliga, att den
eftersträvade intensiteten ofta bara blir hets och
jäkt och slarvprosa, att läsaren ibland ganska
kallsinnigt betraktar författarens konvulsiviska
ansträngningar. Men samtidigt imponerar han
på något sätt; man rycks med av denna
hänsynslösa berättarkraft, man tänds av denna
eldsprutande lidelse, även om man kanske inte
tror riktigt på dess äkthet. I sista hand är det
nog ändå tanken på Nissers ungdom som
räddar honom; vore han en tio, femton år
äldre skulle man möta honom med en helt
annan kritik. Nu vill man i stället gärna se
ett löfte i honom, en rå och obehärskad styrka
som kan gömma betydande
framtidsmöjligheter.
Hans huvudpersoner är tre: Ekman, Arthus
och Robinetz, alla oroliga och desperata,
besatta av förintelsedrift, hållande ihop i ett
slags undergångens och de dödsmärktas
brödraskap. Ekman tillhör en släkt som förbrukat
sin kraft, först som präster i Värmland, sedan
som vidlyftiga affärsmän i Stockholm; han är
den håglöse, den viljeslappe, ensligt uppfostrad
i släktens forna hemtrakt, dömd att revoltera
i tomhet. En doktorsfru på sommarnöje
inleder hans erotiska erfarenheter; efter första
kärleksakten håller han på att strypa henne
och känner sig trots snöpligheten mycket stolt
över sin fysiska styrkas övertag. Liksom vän-
nerna Arthus och Robinetz försöker han sig
på officersbanan men kommer av sig. Från en
hopplös banktjänst i Stockholm flyr han till
utlandet och försöker dö av svält i Munchen,
ligger insvept i ett stulet hästtäcke i en
paviljong med en fridfull buddhabild, men blir på
ett sjukhus räddad från hjärninflammation och
svältdöd. Han lever en tid på sina förmögna
vänners pengar och blir så småningom officer
i en bergslagsstad vid en större sjö
(Karlstad?), med nattklubb och nöjesliv i
fullständigt internationell stil. Där möter han
Marianne Castell, en studerande flicka från en
ödslig ostkuststad, och finner för någon tid en
svalkande ro i hennes kärlek.
Men festligheterna virvlar undan allt
vildare. Arthus, finlandsfrivillig, rik arvtagare,
håller målmedvetet på att supa ihjäl sig.
Robinetz (som en liten viljebesatt officersaspirant
rusade han upp ur en markörgrav och fick
benet sönderskjutet) är nu en krympling på
kryckor och lever i bitter instängdhet. Han är
musiker, skald och ockult mystiker, han samlar
sig till en enda triumferande konsert men
misslyckas med att göra intryck på flickan
Castell och glider allt djupare in i hånfull
livs-förnekelse. Han hemsöks av hallucinationer
och iscensätter med festlig ritual sitt
självmord: förblödning genom öppnandet av
handledernas pulsådror. Begravningen blir sådan
han själv förordnat: ett jazzband spelar
Ellingtons "Black and Tan Fantasy", kistan bäres ut
dansande, natten ägnas åt vilda orgier. Ekman
börjar sedan känna hur den döde får makt
med honom, han tycker sig till hälften vara
Robinetz, tvingad att utföra hans galna
önskningar. Han förmår Marianne Castell att med
risk för livet avlägsna det barn hon är havande
med; han har ingen känsla för henne mer,
finner ingen ro hos henne längre. Plågad av
syner, halvt vansinnig störtar han henne i ett
gungfly men räddar henne igen och flyr i
panik; kanske ska han följa Arthus ut i det
nya finska kriget, "för att dö med värdighet"
då han ändå inte längre kan leva.
"Jag blev den som skulle förstöra vad mina
förfäder arbetat för i århundraden. Det är
därför jag älskar och hatar alltihop." Den
deklarationen kan gälla för dem alla; likaså denna
orgiastiska bekännelse: "Vi är det Nya Djuret,
det djur som skapats av de förvridna världs-
724
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
