Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
bipersonerna äro utförda med stor omsorg. Det
heter på ett ställe om en läckergom till präst:
"Sedan tackade Edvard Gud för en utmärkt
lunch." Det är en karakteriseringskonst, som
med sin humoristiska skärpa återgår på
gammal förnämlig, engelsk tradition.
Töre Zetterholm
Två gustavianer
HENRIK SCHüCK: Elis Schröderheim. En
levnadssaga från Gustav III:s tid.
Bonniers 1942. 18:—.
LENNART JOSEPHSON: Kellgren och
samhället. Kritik och satir till mitten av
1780-talet. Almqvist & Wiksell
1942. 8: 45.
Bland de män som falla oss i minnet då vi
höra ordet gustavianer nämnas, representera
Elis Schröderheim och Johan Henrik Kellgren
två motsatta människotyper. Just genom dessa
mäns olikhet kastar ett studium av dem båda
ett gott ljus över den gustavianska miljön
samtidigt som en jämförelse dem emellan bidrar
till att ge oss en levande, kontrastrik bild
såväl av deras karaktärer som av deras
förhållande till sin samtid. Intresset för
Schröderheim kan naturligtvis aldrig bli lika stort som
för Kellgren, och när nu Henrik Schück
utgivit en diger biografi över "salig
statssecre-teraren & commendeuren" så är det den första
i sitt slag och den försvarar sin plats främst
genom att Schröderheim, som Schück säger,
"vid sidan av Gustaf Mauritz Armfelt, liksom
förkroppsligar denna tid, dess lättsinne och
moraliska brister men också dess fascinerande
lynnesfriskhet, och hans biografi blir därför
mer än de flestas ett kapitel gustaviansk
kulturhistoria". Och vi kunna endast glädja oss åt
att det blivit den åttiosjuårige Henrik Schück
som med oförminskad vitalitet kommit att
skriva detta kapitel, trots att han vid det här
laget åtskilliga gånger i företal och
efterskrifter tagit farväl av sin lyra. Alltsedan han
1904 höll sina av många häftigt kritiserade
köpenhamnsföreläsningar över Gustav III
(utgivna i bokform som en biografi över konungen)
har Schück hört till dem som bidragit att forma
vår bild av detta tidevarv, ja, man vågar nog
påstå att hans bild blivit den gällande. Tegnérs
och Levertins ljusomspunne tjusarkonung har
tack vare Schück blivit människa och den
gustavianska tiden har i hans framställningar
ryckt oss in på livet.
Kellgrens kritiska ord i "Till en förnäm
herre": "Vi heldre gå till fots i våra egna
skor / än åka på kredit i våra björnars vagnar"
ge, tolkade både bokstavligt och symboliskt,
en god föreställning om såväl Kellgrens som
Schröderheims karaktärer. Schröderheim kan
sägas ha tillbragt hela sitt liv med att åka
i sina björnars vagnar. Oberoende uppnådde
han aldrig, kanske önskade han det inte ens
allvarligt, under det att Kellgren går sin egen
väg så snart han blir medveten om dess rätta
sträckning. Om Kellgrens orientering i
samtiden få vi gott besked i Lennart Josephsons
doktorsavhandling, som i våras ventilerades
i Uppsala. Trots att Kellgren är en av våra
största skalder har han icke tilldragit sig
litteraturhistorikernas intresse i den utsträckning
man kunnat vänta sig. Utom Otto Sylwan, som
ju skrivit den bekanta Kellgrenmonografien,
har endast Margit Abenius med sin
doktorsavhandling om Kellgrens prosastil ägnat honom
ett specialstudium. Genom Josephsons bok ha
vi nu fått en noggrann undersökning av vad
i Kellgrens kritiska och satiriska arbeten som
är hans eget, vad som är arv ooh allmängods
och även i vad mån Kellgrens reaktioner inför
samhällsföreteelserna äro betingade av hans
personliga läggning och allvarliga prövning
eller av mera konventionella faktorer. Kellgren
var trots sin starka sensualism en människa,
som fattade samhället moraliskt. Paradoxalt
nog kan han sägas vara både stoiker och
epi-kuré. Samtidigt som han besjöng njutningen
som ingen annan i Sverige var han starkt
medveten om plikt. Just på denna punkt skiljer han
sig på ett avgörande sätt från Schröderheim,
vars lösa karaktär knappast kan väcka vår
beundran, även om Schück visar att han
egentligen inte kan ställas till ansvar för de affärer
av vilka hans rykte blivit mest skamfilat,
nämligen pastoratshandeln. Vinsten av detta
bort-schackrande av ämbeten gick av allt att döma
735
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
