Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. November 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
i en kassa, "Schröderheims kassa", ur vilken
kungen fyllde en del av såväl sina övriga
gunstlingars som sitt eget penningbehov. Denna
fläck på Schröderheims rykte, som nog fått
mycket av sin tydlighet genom Schröderheims
fiender, har Schück sålunda bidragit till att
utplåna. Men Schröderheim hade andra brister
och svagheter, som kvarstå blott alltför tydliga.
Hans oförmåga att stå för en egen mening,
hans förkärlek för omvägar och hans kryperi
och smicker ha vi svårt att förlika oss med.
Ty även om vi se smicker och konstlad
ödmjukhet med tidens blickar, så ha vi dock i Kellgren
ett exempel på en man som rakryggad stod för
sin mening.
Bland de tristare exemplen på
Schröderheims maktkryperi är hans uppförande vid
Gustav III:s dödsbädd. Konungen önskade
göra några tillägg till sitt testamente,
varigenom Armfelt skulle tillförsäkras del i
regeringen i stället för hertig Karls gunstling
Reuterholm, vars kommande maktställning Gustav III
anat och velat förebygga. Schröderheim gjorde
nu, i akt och mening att stå väl med de
kommande makthavarna, allt för att hindra att
detta testamentstillägg blev giltigt. Först spillde
han till synes av en händelse bläck över
skrivelsen när kungen med yttersta möda skulle
signera den och fick alltså skriva om den och
formulerade den då, i förlitan på att kungen
skulle vara för medtagen att märka det, så
oklart att den ej innebar något, och till
yttermera visso såg han till att den ej fick det
nödiga antalet underskrifter och alltså blev
formellt ogiltig. Reuterholm och hertig Karl,
som faktiskt märkligt nog hade Schröderheim
att tacka för att de kommo till regementet,
betalade också sedermera hans välförhållande
vid detta tillfälle genom att lösa en stor del av
hans vidlyftiga skuldbörda, givetvis dock först
sedan Schröderheim ytterligare humilierat sig
inför den nyvordne mäktige ministern.
Men detta är dock blott en episod i
Schröderheims liv. Hans goda egenskaper, som gjorde
honom till en av Gustav III:s mest anlitade
ämbetsmän och oftast sedda uppvaktande, synas
dock ha varit i avgjord majoritet. Han var en
klar, habil och utmärkt snabb ämbetsman med
stor arbetsförmåga och dessutom kvick och
lustig i umgänget, och Gustav III trivdes
utmärkt med honom och hade mycket svårt att
vara av med honom. Detta synes även ha varit
orsaken till att Schröderheim mitt i alla
intriger lyckades hålla sig kvar i Gustav III:s
gunst. Gustav III fortsatte att begagna sig
av honom även sedan han inför allmänheten
blivit den ansvarige för pastoratshandeln, som
ju avskaffades genom ständernas ingripande.
Denna gunst visade sig för övrigt i ringa grad
i form av ekonomiska fördelar. Schröderheim
fick länge vänta på en normal inkomst. Han
var också en usel hushållare, som ständigt
levde över sina tillgångar, men man ertappar
sig dock med att tycka att kungen kunnat
bättre sörja för en så användbar tjänare. Men
kanske var det hopplöst och kanske tog inte ens
Schröderheim själv sin dåliga ekonomi så
allvarligt som det förefallit Schück, som ju bildat
sitt omdöme efter de brev där Schröderheim
klagar över sitt läge.
Lättare var det för Gustav III att sörja för
Kellgren, som var god ekonom, men knappast
hade det gått så lätt om man ej haft
Schröderheim att tillgå. Genom diverse kanske inte så
vackra finter lyckades ju Schröderheim på
Kellgren överföra rätten att ge ut Stockholms
Posten, vilken visade sig vara en god
inkomstkälla. Detta är det historiskt sett viktigaste
mötet mellan dessa båda mäns banor.
Härigenom fick ju Kellgren sin fria ställning och
möjlighet att av Stockholms Posten forma ett
organ i sina idéers tjänst. Jämfört med detta
så är kamratskapet i Akademien, till vars
ursprungliga uppsättning båda hörde, endast en
oviktig dekoration.
De idéer som Kellgren kämpade för äro ju
välkända, men den intima belysningen och
detalj granskningen ha saknats. Dessa har nu
Josephson lämnat. Hans avhandling är
kanske litet tunglast genom sin lärdomsapparat
(i fråga om framställningskonst ha de flesta
av våra yngre litteraturhistoriker mycket att
lära av Schück och Lamm), men den är
intresseväckande och betydligt mindre
hårdkokt än de flesta avhandlingar. Josephson tar
med försiktighet och uppriktig vördnad på
materialet och yttrar i slutordet, att Kellgrens
"utveckling som samhällsgranskare kan
emellertid inte illustreras med en jämn, regelbunden
kurva och hans uttalanden kunna inte inpassas
i ett bestämt schema". Kellgren var skald, och
den konsekvente är trots allt sällan skald.
736
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
