Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1942 - Sivar Arnér: Skon som krigaren bar. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIYAR ARNÉR
SKON SOM KRIGAREN BAR
.m
Först slår hammaren ett litet måttningsslag,
sen smäller den till för fullt så att pliggen
tränger in, sist faller den efter med små
bekräftelseslag. Så tar Joel, darrande och
omständligt, ett nytt pligg på skomakartavlan.
Andra skomakare håller pliggen i mun, men
Joel har svårt att göra det. Hans tunga är ännu
så oformlig, fast det är femton år sen bödeln
stack sönder den. Därför brukar han ha
pliggen liggande på tavlan.
I en klyka i tavelkanten sitter ett törbloss.
Det fladdrar till ibland, och hans stora och
suddiga skugga fladdrar efter borta på stockarna.
Men eljest är det gamla eldhuset tomt och
stilla. På laven bredvid honom lyser fårfällen
i skumrasket. Uppe i åsen hänger en vit hare
med en mörk enruska i magen. Kitteln över
eldringen glimmar fläckvis av koppar: det är
inte längesen han skurade den.
När det skymde för några timmar sen var
han färdig att börja sula. Nu har han hunnit
sidan upp och rundat tån och kommit ner på
andra sidan.
Greven vill väl betala honom när han är
färdig med hans stövlar. Men han ska
ingenting begära. Greven är en välgörare, greven
släppte in honom i ödehuset när han kom fri
från fängelset. Och där bor han bra.
Han kommer ihåg kyffet i Karlskrona. Vad
angick det knektarna där, om fångarna fick
frysa: de flesta var ju ryssar från kriget. Och
en gång när han bad om blånor att täta
väggarna med, så fick han till svar att blånorna
behövde kronan. Om han frös så fick han täta
med sin lort. För resten kunde han krypa ihop
med ryssarna och värma sig hos dem. Han var
ju deras broder, och ville han inte dra ut
i kriget och slåss med dem, så fick han nu
ligga skavföttes med dem.
Töret knastrar. Ibland fräser det till: ett
avbränt kol faller ner i baljan där han brukar
blöta lädret. Och med jämna mellanrum är han
färdig att slå i ett nytt pligg i de prylade hålen.
Dessemellan är huset tyst. Också väggmärkena
efter Jan Anders tiger. Det är gott om jack
efter yxor och knivar som Jan Anders smällde
in i stockarna. Han var en oregerlig man, han
kastade hyggen omkring sig när sinnet rann
på. Och de sällarna som han hyste hos sig var
inte mildare. De kretade in sina okristliga
krumelurer, och när han är trött så kan han
tycka att de konstrar och kränger sig.
Han kunde vara rädd. Han vet att Jan
Anders slutade med att hänga sig i egen ås.
Och sen fick hans hus stå öde i långa tider.
Men Joel har suttit i många fängelsehålor.
Han skyggar inte för spöken, han kan se på
inristade djävlar och kvinnor utan att bli
orolig. På de fyra åren han har bott där har
tecknen förlorat sin kraft. Det är som om
själva stockarna inte längre brydde sig om
att de har dem.
Men på långlaven står Trommels skor
bredvid raden av läster. Var gång Joel ser på dem
så vill frossan komma, och ångesten med den,
de två hör ihop. Han måste bottna skorna, så
764
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
