Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1942 - Sivar Arnér: Skon som krigaren bar. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKON SOM KRIGAREN BAR
snart han bara får stövlarna färdiga. När han
fick dem, sist han gjorde en tur om byn, så
menade Trommel att de nog kunde få sig en
ny skoflickare, en som de hade hos sig i byn.
Och som kunde tala rent. Och därför vill Joel
sula skorna så fort han kan.
Trommel tål honom inte, och Joel vet nog
varför. Inte rör det Trommel att han har suttit
inne i tio år för falsk predikan. Här i trakten
vånnar man mycket lite, om någon är gråkolt
och har sin tro för sig. Greven fördrar dem
alla, och efter honom blir hans folk
fördragsamt. Och bödeln gjorde sin sak ordentligt.
Så snart som Joel ska tala och förkunna så
svullnar tungan upp och han sluddrar ännu
värre. Då är det omöjligt att inte skratta åt
honom, det förstår han. Nej, han duger inte
mer att sprida villfarelser.
Men värre var det första, på kungens tid,
då han vägrade krigstjänsten, så som den
engelske kväkaren hade lärt honom. Det
förlåter inte Trommel, och inte någon annan
heller. De skulle aldrig tåla honom ibland sig
nere i byn. Själv har Trommel varit med
både vid Narva och Poltava. Och i Sibirien
också. Så ibland när de möts, så pucklar han
Joel.
Jag ska tala med Knut garvare så han inte
lämnar läder åt dig, säger han också. Men
Joel vill visa att han är en bra skomakare och
värd att få köpa läder. Både Trommel och
greven ska bli till freds med honom. Han kan
inte arbeta fort. Ökar han så har han frossan
i sig. Men han får sitta desto längre vid tavlan.
Han har gott om bloss, och bönderna betalar
ibland med talg. Till sommaren, när han inte
behöver eldsken, ska väl ögonen bättra sig
igen.
Det droppar uppifrån ljoren, han har aldrig
fått spjället att sluta ordentligt. Snön smälter
på taket av husvärmen. Men dropparna ger
sällskap, och när man bor ute på den ensamma
mossen får man nöja sig med dem. De faller
med ett litet klask i golvet strax bredvid
eldringen. För en stund sedan var klasket
hårdare. Nu hörs det att jorden blivit blöt där
dropparna faller. Men det gör ingenting. När
han blåser eld igen i glöderna torkar pölen
snart upp.
Visst är det av husvärmen som snön smälter.
Det är ju ingenting märkvärdigt att snö
smälter när den faller på ett varmt tak. Och
att den särskilt smälter kring ljoren. Men
ändå — när man sitter och hör på dropparna
som faller så blir det något så underligt. Han
hör när de släpper taget där uppe. De lyser
i skymningen som små stjärnskott. Så slår de
i golvet med ett litet rop, som om de hade
något att predika om. Hör man riktigt efter
när man sitter så här och arbetar, så skulle de
inte kunna falla, om inte Gud fanns.
#
Vid middagstid nästa dag kom en lakej från
slottet till Joels hus. Han hade skickats dit
redan kvällen innan men inte vågat gå då. Nu
syntes solen ändå som en ljusfläck i molndiset,
och lakejen pulsade fram i snön. Hans röck
hade tjugu knappar i knäppraden, på
handskarna var fingrarna en hel led för långa.
Bortifrån stugan hördes hur gubben bultade.
Lakejen spottade allt fler gånger ju närmare
han kom. Så öppnade han dörren, steg över
tröskeln och ner på golvet. I halvljuset från
ljoren satt den gråe skomakarn.
— Kan han göra ett par stövlar till? sa
lakejen hastigt.
Han spejade oroligt omkring sig i
spök-huset och fnös av röken och den sura
läderlukten.
— Greven låter hälsa att de andra kan va
så länge. De här brådskar.
Joel la försiktigt ifrån sig hammaren. Han
stirrade på lakejen med röda och svullna ögon
och skakade i hela kroppen, som alltid när
någon talade med honom.
765
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
