Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1942 - Artur Lundkvist: Herman Melville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
verkligen innebar. Det blev "Typee",
skildringen av Marquesasäventyret, som utkom
1846 och genast tilldrog sig stor
uppmärksamhet. Det var den första riktiga
söderhavsboken, frisk som en vindkrusad vattenyta om
morgonen, omedelbar och okonstlad, en
lycklig förening av resebeskrivning och
självbiografisk äventyrsberättelse. Det dokumentariska
värdet ter sig måhända dock numera större än
det litterära.
Melville fortsatte skildringen med en andra
volym, "Omoo", om strövtågen på Tahitiöarna.
Där underströk han ytterligare sina tvivel på
civilisationens välsignelser för söderhavsfolken;
särskilt angrep han missionärerna, som banade
väg för ödeläggelsen och bidrog att göra fria,
lyckliga människor till beklagansvärda
varelser, försmäktande under pålagda bördor. Dessa
uppfattningar, som ju visat sig vara så
välgrundade, väckte förstås sensation och
föranledde häftiga gensägelser. Melville var
emellertid nu etablerad i det allmänna medvetandet
som oförskräckt berättare av
söderhavsupplevelser. Ingen anade ännu hans verkliga
dimensioner.
Men han började avslöja dem i sin tredje
bok, "Mardi", en för hans samtid högst
förbryllande romanfantasi i två digra volymer.
Där är han inte längre en verklighetstrogen
återberättare av egna upplevelser: där har
diktarfantasien tagit hand om materialet och
omsatt det i vision och symbolik. Han har
givit upp den betryggande, utåtvända
hållningen och låtit sig sugas med av strömdrag
ur det omedvetna. Dualismen mellan hans
utåt-och hans inåtriktade jag har börjat framträda:
den dualism som snart skulle nå ett alltmera
dramatiskt spänningsläge och slutligen stegras
till tragisk bristning. Skriven före trettio år,
under Melvilles första lyckliga tid som äkta
man och framgångsrik författare, är "Mardi"
en imponerande bok, omspännande,
djupsinnig, högtsyftande. Men den saknar enhetlighet,
den växlar stil och karaktär, den är egentligen
tre olika böcker som övertonats i varandra.
Inför innehållets rikedom krymper dock sådana
anmärkningar ihop till en ganska formell
invändning.
Stilistiskt spänner Melville här för första
gången vingarna till verklig flykt, först i ett
energiskt, fartvinnande tempo, med en nästan
hurtfrisk ton, sedan alltmera glidseglande i
lättjefull vågrörelse, buren av fylliga lyriska
ordmassor och ställvis insvept i overkligt,
gyllene havsdis. Boken börjar som ett klarögt
verklighetsäventyr, en fortsättning på "Typee"
och "Omoo", fast mera konstnärligt befriad.
Berättaren flyr från ett valfartyg i en öppen
båt tillsammans med den grånade
vikingaättlingen Jarl och sätter kurs på en av
Söderhavets ögrupper. Stiltje och brännande sol
hotar dem med döden genom törst, oceanen
kommer dem hotande nära med sin kuriösa
eller skrämmande fauna, förföljande hajar,
lömska svärdfiskar och hjordar av vältrande
valar. De träffar på en förfallen brigg med
bara ett infödingspar ombord, överlevande
efter ett av Söderhavets blodiga
pärlfiskar-dramer. Utanför en ö möter de en
infödingskanot: en präst med sitt följe på väg med
en jungfru som ska offras. Hon heter Yillah
och är vithyad, guldhårig och blåögd.
Berättaren räddar henne, dödar prästen och beger
sig in i Mardis övärld.
Därmed är den första boken inuti boken
slut: en romantisk söderhavsfantasi tar vid.
Berättaren ger sig ut för att vara en gud från
solen, Taji, och blir kollegialt mottagen av
kung Media, som själv räknar sig för
halvgud. Den sköna Yillah är förlorad i mytiska
drömmerier som lätt nog övergår i kärleksliv
med Taji. Ensamma i en hydda smakar de en
paradisisk lycka, omgivna av grönskans
yppighet, korallrevens brus och vulkanernas
mjölkvita rökar. Men en dag är Yillah borta,
försvunnen utan ett spår, och saknaden förmörkar
776
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
