Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1942 - Artur Lundkvist: Herman Melville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERMAN MELVILLE
världen för Taji. Han ger sig ut bland öarna
för att söka efter henne, åtföljd av kung Media,
filosofen Babbalanja och andra framstående
män.
Nu börjar åter ett nytt slags bok. Mardis
öar föreställer världen och Yillah har blivit till
symbolen för det andliga livet, den
ouppnåeliga metafysiska insikten. Taji har dödat
prästen som velat offra henne, medvetandet
om det onda har vunnit insteg i paradiset och
Taji kan inte hålla kvar Yillah, han är dömd
att söka henne överallt förgäves, medan han
förföljes av den döde prästens hämnare och
frestas av vällustdrottningen Hautia. Taji och
hans följeslagare färdas länge omkring i denna
outtömliga övärld och skådar märkliga ting,
allt under festligheter, vindrickning och
djupsinniga samtal. Beskrivningarna av slavvälden,
imperialism, urartad kult och förstenat
formväsen blir till satiriska allegorier, svidande
muntra och utsvävande fantastiska, besläktade
med Swifts och Rabelais’. Mardi blir den
karikerade speglingen av den moderna världens
utveckling med dess civilisatoriska offerväsen,
religiösa förfall och vetenskapliga vidskepelse.
Slutligen kommer de till Serenia, den
förverkligade religionens ö, där guden Almas
kärlekslära inte förkunnas utan leves. Alla inser de
att något högre står inte att finna i Mardi, men
den idealbesatte Taji fortsätter likväl sitt
fruktlösa sökande efter Yillah. Han kommer till
Hautia, lustans lockande drottning, som genom
sinnenas alla njutningar vill få honom att
glömma. Men han avböjer, han väljer hellre
intighet och död än uppger det eviga sökandet.
Taji spelar efter hand en helt underordnad
roll i framställningen; det är i stället filosofen
Babbalanja som blir Melvilles språkrör.
Babbalanja är inte bara den han utåt gäller för att
vara, utan rymmer även en demonisk inre
varelse som han kallar Azzageddi och som
i mycket är hans gäckande motsats.
Babbalanja och Azzageddi, det är Melvilles egen
dubbelnatur i en person: Babbalanja, den
välartade puritanättlingen, den fridsamme
borgaren, den idealistiske svärmaren, den utåtvända
samhälls- och konventionsmänniskan: och
Azzageddi, sökaren, trotsaren, tvivlaren, den
metafysiske vildmannen, den psykologiske
djuplodaren, de okända djupens röst inom
människan. I Babbalanja-Azzageddi har Melville
genialt föregripit den nya psykologien och
gestaltat den inneboende motsättningen mellan
den medvetna och den omedvetna delen av
människan, mellan hennes kända jag och
hennes okända själv. Så säger Babbalanja:
"Jag håller ett öga på mig själv som om det
gällde en främling. Det försiggår något inom
mig som är oberoende av mig. Många gånger
har jag velat en sak och en annan har blivit
gjord, jag vill inte säga av mig själv, för jag
blev aldrig tillfrågad, utan det skedde
instinktivt. — Jag är en blind man som skjuts fram
bakifrån; förgäves vänder jag mig om för att
se vad som driver mig. — Så närvarande är
han alltid, den ogripbara varelsen inom mig,
att jag inte så mycket förefaller leva av mig
själv som blott vara en uppenbarelse av honom.
Likväl är hela tiden denna varelse jag själv."
Den varelsen, Azzageddi, lever alltså bortom
det medvetna jaget, han är fri, oavhängig,
oansvarig, obunden av logik och kontinuitet,
osolidarisk med människan, en gåtfull kosmisk
kraft bortom gott och ont. Utan hänsyn till
det mänskliga illusionsbehovet söndersmular
och förkastar han, sökande den innersta
kärnan i fenomenen, ett grand av ren varaktighet,
av oförstörbar sanning. Azzageddi är i färd
med att reducera Babbalanja till det absolut
essentiella, att skära bort allt överflödigt ända
in till skelettet och kanske slutligen lämna kvar
bara själva ryggraden. Det är en sanningsdrift,
ett absoluthetskrav som slår över i det negativa
och förödande, i fientlighet mot den
tvetydighet som allt liv innebär. Men Melville har känt
den driften som sin, i häftigt frambrytande
reaktion mot sitt utåtvända, kompromissande
777
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
