Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1942 - E. N. Tigerstedt: Franska böcker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. N. TIGERSTEDT
att vi ha att göra med en stor man som
samtidigt är en lycklig människa. Om Montesquieu
i denna stund finner så många läsare, beror
det icke minst på att man hos honom finner
en själens harmoni och en livsglädje som nu
te sig ouppnåeliga.
Det är Bernard Grasset som i sitt företal
betonat detta. Skapandets problem har alltid
stått i förgrunden för honom, sedan den stund,
då han till förläggarens yrke vågade foga
författarens. Och det andliga skapandets problem
är det som sysselsätter honom i "Les chemins
de 1’écriture" (Grasset 1942), där man
framför allt fäster sig vid de vackra essayerna om
Rilke och om Marie Leneru, den blinda, döva
och paralytiska författarinnan som trots sina
lyten likväl förmådde skapa.
Skapandets problem är det också som
sysselsätter Paul Valéry i "Mélange" och "Tel
Quel" (Gallimard 1941). Ingendera innehåller
egentligen något nytt för den som känner
Valéry; deras största betydelse ligger i att
vissa tidigare ytterst svåråtkomliga skrifter här
blivit allmänt tillgängliga. Särskilt är "Tel
Quel" betydelsefull: den innehåller de viktiga
dagboksanteckningarna.
Valérys författarskap visar sig här från sin
otillgängligaste, abstraktaste sida. Dessa korta,
koncentrerade aforismer kräva mycket av sin
läsare, men de låta oss i gengäld blicka in i sin
skapares innersta, lära oss att känna den
ständiga andliga högspänning ur vilken de mogna
verken födas. Och i "Mélange" kan man läsa
ett dylikt: kantaten om Narcisse, där den
gamle mästaren för tredje gången varierar ett
tema han älskar. Än en gång — kanske den
sista — förnimma vi den stämma som tjusat
oss i "La Jeune Parque" och "Charmes": den
klaraste, skönaste och djupaste röst den franska
dikten i denna dag äger, full av tankens
svårmod och sinnenas lust.
När Henri Bergson en januaridag 1941 mer
än åttioårig lämnade det liv han helt vigt åt
tanken, var det Valéry som i Franska
akademien ihågkom honom med några
avskedsord. Man finner dem jämte flera lärda
uppsatser i den festskrift till Bergsons minne som
utgetts av Revue philosophique: "Études
Berg-soniennes" (Presses Universitaires 1942). Det
som här intresserar lekmannen är — utom
Valérys tal — den skildring en av Bergsons
lärjungar ger av den gamle tänkarens sista år:
så oändligt gripande i all sin sobra
behärskning. Frankrikes fall var för Bergson en
fruktansvärd upplevelse: "Jag har levat för länge",
hördes han mumla. Men trots detta och trots
sin ålder bevarade han sin fulla tankeklarhet
och själsstyrka. Han hade alltmera närmat sig
katolicismen och ryktet har berättat att han
skulle omvänt sig på dödsbädden. Det är
oriktigt. Några år före sin död förklarade Bergson
i sitt testamente, att han skulle ha omvänt sig,
om icke antisemitismen hindrat honom: "Jag
har velat stanna hos dem som i morgon skola
förföljas." Detta beslut står i samklang med
hans egen filosofi: "Vi leva för att anstränga
oss. Den moraliska regel som synes mig vara
den högsta och den verksammaste är att av
tvenne plikter välja den som kostar oss mest."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
