Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
avviker inte ett smack från det vanliga svenska
filmjolmet. Dialogen saknar möjligheter att
uttrycka vad två unga personer av motsatt kön
känner i en allvarligare stund; här suckar
Sonja Wigert "Valdemar" (och med sin
norska brytning understryker hon ytterligare
replikernas banalitet) och här stönar George
Fant "Karin" så att man hör hur de tre
punkterna efter scenariots ord droppar i
pauserna. Interiörerna gör det sällsport
ny-tapetserade och nymålade intryck som är
karakteristiskt för svensk film. Klippningen är
sådan att man ibland ser saxbladen blixtra för
ögonen. Ljudet är underhaltigt. Ett par scener
måste visa hjältinnan när hon byter klänning;
det är nödvändigt, man tror att filmen annars
skulle falla igenom efter tre dar.
Men det finns också många goda ting att
notera. Till dem hör Else Kleens synpunkter;
hon menar kort sagt att många brottslingar
inte är födda busar (fast det finns ogräs), att
många ungdomar börjar stjäla för att få råd
att hålla sig undan från ett bedrövligt hem, och
att samhället sedan i uppfostringsanstalterna
sätter dem i en sannskyldig förbrytarskola, där
sämre och mera durkdrivna element bland
eleverna tjänar som handledare, och där för
övrigt också homosexualiteten är en fara. Att
sådana problem tas upp i en svensk film och
att de behandlas så riktigt och trots allt så
varmhjärtat i sin anda, det är mycket bra, och
när man försöker prata bort hela filmen genom
påpekandet att författarinnan kritiserar en
detalj — M-stämplingen av den straffades
arbetsförmedlingskort — som sedan ett par år
tillbaka inte tillämpas, då gör man inte
diskussionen av denna viktiga angelägenhet någon
tjänst. Den irriterade motkritiken är
emellertid begriplig, ty filmen innehöll en karikatyr
av en anstaltsdirektör som var både vulgär och
onödig.
Till det goda hörde också åtskilliga scener
från fängelser och anstalter och mycket om
pojkar som var ovanligt naturligt, och som
spelades bra främst av Håkan Bergström och
Bengt Dalunde. Anders Henrikson var också
trivsam, fast en aning teaterbetonad, i sin roll
som humoristisk och ideellt lagd resonör. Men
russinet i kakan var Elof Ahrle. Det fanns
en del filmschablon i det schema han hade
att fylla ut, men han gjorde det överlägset
skickligt. Hans inbrottstjuv och hallick med
det välsmorda munlädret och de billiga paj
as-konsterna, det upplösta ansiktet och det snabba
flinet under mustaschen, huvudet på sned och
fräckheten i ögonen, det var en förbrytarkung
sådan som han torde se ut i verkligheten, och
det var en av de mest övertygande
karaktärs-studier svensk film på länge haft att komma
med. Thorsten Jonsson
Man glömmer ingenting. Åke Öhberg.
Sveafilm.
Marika Stiernstedts roman om Nora
Segervinds hårda utbildningsår i konstens och livets
skolor är en i många avseenden utmärkt roman,
men den ligger ovanligt illa till för film. Där
finns några verkningsfulla miljö- och
människokontraster som filmen gjort det mesta
möjliga av: mellan instängd småstad och
farligt lockande huvudstad, mellan den
opersonliga lyxvåningen på Strandvägen och
konst-närsbohemens kaminidyller, mellan
kammarrättsrådet (Edvin Adolphson) med sina gråa
tinningars charm och farbroderligt behärskade
ömhet oeh det bondska målargeniet (Peter
Höglund), mellan den ranka, allvarligt
livsanammande flickan (Gerd Hagman) och den
av sprit och sorger söndertrasade
kammarrätts-rådinnan (Marianne Löfgren). Som vanligt i
svensk film spela måltider och samkväm en
stor roll; vi få vara med om en tråkig
smokingmiddag, en grotesk frackmiddag och ett
betydligt trevligare ateljéskutt, varjämte
kammar-rättsrådinnans ideliga huttande spred
missriktad glädje i biografsalongen. Men romanen
är ju inte i första hand sedeskildring utan
en kärlekshistoria berättad med psykologisk
grundlighet och moralisk problemsättning. Av
den kom inte mycket helskinnat med i filmen.
De yttre huvudpunkterna i Noras erotiska
utveckling äro visserligen ordentligt markerade:
hur hon blir tjusad av sin onkel och försöker
slita honom loss ur hans ovärdiga äktenskap,
hur hon tvingas acceptera hans lojalitet mot
hustrun och hur hon kommer underfund med
att målarynglingen nog är den rätte för henne.
Men denna utveckling blir utan spänning och
djupare intresse i filmen, där psykologien blott
är antydd. Det har blivit en ganska banal
historia om en flicka som efter en romantisk
810
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
