Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1942 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
förälskelse seglar in i ett trevligt
kamratäktenskaps lugna hamn. I romanen däremot börja
problemen på allvar för Nora först sedan hon
gift sig, det är då hon får besinna att man
ingenting glömmer, allra minst den känsla som
inte fått tillfälle att leva ut sig.
Gerd Hagman var fruktansvärt missklädsamt
fotograferad till att börja med, men i
fortsättningen fängslade hennes nakna, intensiva
ansikte alltmera. Adolphson har inte mycket
mera att göra än att gå omkring och se
hovsam och resignerad ut, det bör vara tråkigt
för vår förste filmälskare att ideligen behöva
känna sig på överblivna kartan. Som hans
framgångsrike rival var Peter Höglund en
riktigt lyckad målargrabb med vildmarksskygg
blick och präktiga kramtag om flickan när
blygheten släppte. Men vad var det för tavlor
han målade; porträttet av hans älskade
verkade misstänkt kronstrandskt! Bäst var i alla
fall Marianne Löfgren, som gjorde en verkligt
sammansatt figur av sin försupna och
förslagna hysterika. Det var ju inte hennes fel
att publiken tydligen uppfattade henne som en
gengångare från den gamla goda
pilsnerfilmstiden. Georg Svensson
Urspårad (Afsporet). Bodil Ipsen och Lau
Lauritzen. Nordisk Tonefilm.
Rent artistiskt betecknar denna danska film
säkerligen höjdpunkten av modern
skandinavisk filmkonst såvida man inte anser att dess
beroende av franska förebilder är så starkt att
man gör klokast i att inte alls trycka på dess
nationella ursprung. Den vore otänkbar utan
Marcel Carné och den kan därför inte
tillerkännas originalitetens kvalitet, som dock när
det gäller konst till sist blir utslagsgivande.
Men sådan den nu är, pastisch om man så vill,
kan den i fråga om miljöinlevelse och
hänsynslöst fullföljande av ett till ytterlighet pinsamt
och tragiskt tema väl mäta sig med
mästerverken "Dagen gryr" och "Dimmornas kaj".
Liksom i dessa är psykologien i den danska
filmen tvivelaktig och underordnad
effektsöke-riet, men jag kan likväl inte finna att
"Urspårad" kan avfärdas som blott och bart en
negativ och känslolös uppvisning i det
patologiska och uppslitande; den bäres av en äkta,
gripen känsla för livets grymhet och den
efterlämnar trots allt ett intryck av skönhet: en
bruten blomma som virvlar bort på ett mörkt
vatten.
Den späda, eteriskt vackra Ilona Wieselman,
fullständigt fransk till sin typ, är denna
människoblomma. Knäckt genom ett olyckligt
äktenskap, utsatt för en fruktansvärd besvikelse när
hon en sista gång gör ett nytt försök att ta
fatt på sitt liv, förlorar hon minne och identitet
och hamnar i köpenhamnsk förbrytarmiljö,
som det nog behövts kulisser till för att få så
parisisk. När hon på nytt blir medveten om sin
identitet har hon haft ett brutalt
kärleksförhållande med en tjuv (Ebbe Röde) och väntar
ett barn. För ett par månader har hon levat
helt och fullt som kvinna, men vid
uppvaknandet känner hon sig nedsölad, "som om hon
blivit våldtagen under ruset". Vad hennes
oansvariga och omedvetna jag accepterat med alla
sina instinkter värjer sig hennes medvetna jag
mot som mot en skamlighet, och ändå känner
hon att hennes enda chans att få rotfäste i livet
ligger här hos förbrytaren. Huruvida det i
verkliga livet finns en förnuftig utväg ur ett
dylikt trångmål behöver man gudskelov inte
grubbla över, i filmen återstår givetvis inte
annat än att fortfarande efter franskt recept
fullborda förstörelseverket to the very bitter
end.
Det är ingen behaglig historia och man
förstår att den gett den svenska censuren en
tankeställare. Den största svagheten i
handlingen är det orimliga förhållandet att inte ett
ljud av köpenhamnspolisens spaningar efter
den försvunna med deras kraftiga eko i press
och radio skulle nå fram till förbrytarkvarteret
förrän efter ett kvarts år. Men varför fordra
mer av danskarna än av Carné och Hitchcock?
"Urspårad" tillhör med sin romantiska
dragning till det skumma och sjuka liksom till det
pittoreskt förfallna (cigarrettrökande bönor
med kjolarna ovanför knäna, dragspelande
sjömän, positivgubbar och dansschapp) en tills
vidare avslutad epok, men genom sin
dramatiska force och sina utmärkta
skådespelarinsatser visar den framåt mot en ny blomstring
för dansk filmkonst — om nu konsten alls
skall få utveckla sig fritt i Danmark den
närmaste tiden. Georg Svensson
811
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
