Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ligt hans författarskap och dess räckvidd. Men
allt detta hindrar oss inte från att hysa intresse
för Bo Svenningsson och hans utveckling och
att med förväntan emotse den roman, där han
skall föras ut på djupare vatten.
Holger Ahlenius
Lars Hård, författare
JAN FRIDEGÄRD: Här är min hand.
Wahlström & Widstrand 1942.
9: 50.
I sina tre tidigare, korta böcker om Lars
Hård (som nu även föreligger samlade i en
volym) uppehöll Fridegård i viss mån
fiktionen att det var fråga om en diktad gestalt.
I den nya boken, "Här är min hand", har han
avstått därifrån och Lars Hård har blivit
fullständigt identisk med författaren. Det innebär
en förskjutning i själva synvinkeln som jag
för min del inte kan finna odelat lyckad.
Böckerna vinner knappast på att i stället för
fri diktning bli betraktade som mera
regelrätt självbiografi. De står både konstnärligt
och i andra avseenden på egna ben och behöver
inte stöd av dylik fakticitet; det snarare bidrar
att förminska deras innebörd och räckvidd.
Denna omläggning, liksom hela den nya boken,
har närmast tillkommit som ett slags
självförsvar, vilket naturligtvis är alldeles onödigt.
Fridegårds böcker behöver minst av allt något
försvar från sin författares sida.
De tidigare böckerna handlar ju om hur
Lars Hård, den uppländske statarsonen,
återvände från staden till det fattiga hemmet, efter
att utan framgång ha försökt sig som dragon,
fabriksarbetare, spårvagnskonduktör och annat.
Han led djupt av sitt misslyckande, framför
allt inför föräldrarna, och värre blev det när
han oförskyllt blev ådömd
barnuppfostrings-bidrag som han inte kunde betala och som
ledde till hans införpassande på Svartsjö. Där
förgick han sig mot en sadistisk vaktare och
fick två års fängelse, vilket för alltid brände
in oförrätten i hans medvetande. Han återkom
hem som en av samhällets utstötta och skötte
sin döende mor, uppfylld av en inre hunger
och oro, stundvis även av en säregen frid och
lycka, som han inte rätt förstod.
I den nya boken ambulerar han som täm-
ligen permanent arbetslös mellan staden och
faderns stuga, alltjämt ansatt av
barnavårdsmyndigheterna och med tvångsarbetets hot
hängande över sig. Han får några lyckliga
sommarveckor som förvuxen vallare i
hemtrakten, lever sig in i naturen och upplever en
bok av Heine, tills hans egen drift att dikta
oemotståndligt vaknar. I staden på parkbänkar
och i olustiga hyresrum fortsätter han den
besvärliga brottningen med orden, med diktens
förlossning och fastnaglande på papper. Så
småningom får han ut böcker och blir
författare efter en rad svårigheter och
misslyckanden av mer eller mindre obligatoriskt slag.
Han uppehåller sig mycket vid kritikens
oförstånd, ovilja och grova förolämpningar. Inför
sig själv, inför sin gamle far och därnäst även
inför den övriga världen vill han visa att han
duger något till och inte är varken så usel eller
ömklig som vrånga människor, alltifrån
barnavårdstanter till tidningskåsörer, fått för sig.
Man skulle kanske önskat att Fridegård tagit
det hela mera kallt, att han inte känt behov av
att rättfärdiga sig. Man skulle i det fallet vilja
ha honom mera "asocial", med en större
oberördhet inför sådana företeelser. Att alltjämt
många ser sin moraliska insats, sin
kulturgärning, i att undertrycka obehagliga sanningar
och förneka verklighetens otrevligare sidor är ju
uppenbart. Fridegård hör till de fåtaligare som
ser sin moraliska plikt och sin kulturinsats i att
uppenbara bristerna och orättvisorna, och
därför måste han komma i konflikt med det andra
lägret. Naturligtvis är det han som har rätt;
och naturligtvis kan han lika litet som andra
sannings- och verklighetsavslöjare hoppas att
det omedelbart ska bli erkänt, öppet vidgått,
officiellt och på bred front. I så fall skulle
mänskligheten vara bra olik sig och inte stå
där den står. Fridegård är naiv på den
punkten: idealistiskt, renhjärtat och sympatiskt
naiv. Men hans bok måste vara ytterligt
pinsam för hans vedersakare och dess många
vackra och gripande sidor bör hos dem
framkalla en skammens rodnad.
"Vad skulle det bli om alla hade så svårt
för gemensamheten och gemenheten!" utbrister
Fridegård. Vilken erfarenhetens bitterhet
ligger inte i den sammanställningen:
gemensamheten och gemenheten! Fridegård vet nogsamt
att det inte är så väl ställt för alla i folk-
821
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
