Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
hemmet. De verkligt utstötta och nödlidande
hjälper ingen; det är bara de hala fiskarna
i det sociala vattnet som alltid klarar sig. Inte
endast polis-, militär- och andra myndigheter
utan också hjälporganisationer behandlar
alltjämt människor brutalt, överlägset ringaktande
eller förolämpande summariskt. De är inte till
för att tjäna och hjälpa, utan för att straffa,
skrämma och uniformera. De har ännu inte
lärt sig sin rätta uppgift och funktion.
Lars Hårds tidigare upplevelser var mera
unika; hans besvärligheter som författare
kompliceras av hans förflutna, men är i och för
sig inte så märkliga. Att berätta om förläggare
och recensenter är inte vidare givande, och
Fridegård kan i dessa partier inte alltid hålla
sin egen nivå. Han visar också en nästan
överdriven litterär ödmjukhet, samtidigt som han
tar litet för högtidligt på sitt eget
författarskap: som om hans egenskap av författare
aldrig blivit honom riktigt förtrogen och
självfallen.
Han framstår i denna bok med all tydlighet
som en ovanligt rejäl människa, med en vilja
till ärlighet och öppenhet som vinner över hans
mörka skygghet, hans känsliga enslingsnatur.
Han röjer en ständig konflikt med sin
självkänsla: med besk humor och en hemligt
svidande smärta förringar, nedsätter, avkläder
och hudflänger han sig själv; men han
återkommer också oupphörligt till självförsvaret,
till den ironiskt maskerade självhävdelsen,
självtillfredsställelsen, som han samtidigt
plågad genomskådar (och som kanske någon gång
undgår hans uppmärksamhet, till exempel
ibland när han talar om kvinnor). Det
sammanhänger naturligtvis med att han är en vek
och känslig natur som sårats alltför djupt, med
att han drivs av en alltför länge ostillad hunger
efter sympati, efter att bli räknad som en
vanlig hederlig människa, vilket han dock
samtidigt så väl vet att det inte är mycket
eftersträvansvärt.
Fridegårds stil brukar berömmas för sina
iögonfallande förtjänster: enkelhet, klarhet,
klassisk renhet. För omväxlings skull kunde
man kanske också kritisera den just för dessa
egenskaper, efterlysa komplikation, dunkel,
orenhet: en mera befriat asocial stil, som ju
ständigt varit de stora nyskaparnas, inte bara
Shakespeares utan också i någon mån Goethes,
och i vår tid till exempel Thomas Manns och
Joyces. Men viktigast hos Fridegård är
tonfallet, den strävt nonchalanta lakonismen, det
knappa, antydande skildringssätt som hos
honom inte är teknik utan natur, detta som
ger personlig smak åt de enklaste och
vanligaste ord.
Vad Fridegård gjort av sig själv som
författare (och som människa bakom författaren)
inger den största aktning och beundran.
Artur Lundkvist
Bunden eller fri?
FRITZ THORÉN: Herre med portfölj. Roman.
Bonniers 1942. 9: 50.
Fritz Thorén är årsbarn med Eyvind
Johnson och Olle Hedberg, men det kan ingen
märka av hans romanteknik, som är av
betydligt äldre årgång än deras. Att konstatera detta
innebär i och för sig inget tadel, för så vitt
man inte försvurit sig åt en ensidig och
uteslutande smak. Men Fritz Thoréns prosa är
ännu inte helt fri från rester av gammaldags
skönskriveri, som på ett kuriöst vis bryta sig
mot enstaka plumpheter, återfall i vad som
kunde kallas naturvetarjargong. Inte heller
saknas det pekpinnar i den nya romanen, och
symbolerna äro ibland lite för billiga,
påtagliga eller understrukna, som bland annat i
episoden med den krossade tekannan. Uttrycket
"oskärat" är felaktigt begagnat (sid. 304);
det betyder inte orört, som tydligen avses, utan
orenat, vilket är en smula genant att behöva
påpeka. Men om stil och teknik äro lätt
urmodiga, utan att detta utnyttjats artistiskt som
i "Jag är eld och luft", så är psykologien
tidsenlig nog. Thorén har i "Herre med portfölj"
varierat temata från "Du vinge utav bly" och
"Jag är eld och luft" men givit andra lösningar
på problemen. Liksom i den förra tecknar han
en ämbetsman, som håller på att kvävas i en
rutinexistens och ett vaneäktenskap, men här
resignerar han inte utan bryter sig ut. Och
liksom i den senare rör det sig om en
romantisk ung flicka, på jakt efter det orimliga, men
fastän hon anser sig mäktig låtsandets konst,
flyr hon efter uppvaknandet inte in i illusionen
såsom Jenny Ahrman; därtill är Inger
Ahlin-der för modernt saklig, ärlig och grej, och
822
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
