Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
problem: självförglömmelsen, självutgivelsen i
arbete, pliktuppfyllelse eller kärlek. Blott den
som mister sitt liv skall vinna det; jaget är
självt sin största plåga. Snigeln släpar alltid
sitt hus med sig, men det bästa den kan göra
är att försöka glömma bort både huset och sig
själv för att helt gå upp i något annat och
större. Holger Ahlenius
Kärlek i romaner
DAGMAR EDQVIST: Hjärtat söker nödhamn.
Bonniers 1942. 9:—.
GRETA HELLSTRÖM: Vilddruvor bar min
vingård. Norstedts 1942. 6: 75.
EBBA BERNDES: Förr än du anar. Medéns
1942. 8: 50.
Svenska folket har nu haft så pass lång frist
att tänka efter och begrunda att det rentav
börjar bli möjligt att i vissa livsfrågor ställa
upp ideal. Ingen risk att formulera ideal, bara
man inskärper att livet självt aldrig är
idealiskt, att man har att ta hänsyn till de
avvikande människorna som måste leva på egna
riskabla villkor och till de hjälplösa som råkar
i olycka. Sådana tankegångar torde ligga
bakom Dagmar Edqvists nya roman "Hjärtat
söker nödhamn". Författarinnan har alltid haft
sinne för det dramatiskt tillspetsade, åtminstone
i dess vardagliga och realistiska former. Här
har hon knutit nätets maskor hårt: Kan en
man förlåta sin hustru en tillfällig otrohet och
acceptera både henne och den andre mannens
barn? Dagmar Edqvists roman besvarar frågan
med ja.
Författarinnan har sökt sig till sin
gotländska hembygd. I lotsstugan på Väderön
— där de två barnen för tillfället flugit ur
boet för att gå i skolan — har det vardagliga
livets rytm spårat ur en smula för
lotsförman-nen Knut och hans hustru Hellen. De gifte sig
tidigt av kärlek; han är av enklare härkomst
än hon, och en gång har han upplevt ett svårt
misslyckande som aldrig blev riktigt utrett
utan finns kvar som ett hemligt frätsår. Hellen
längtar efter sina barn, hennes moderlighet är
inte tillfredsställd. Men de två makarna
kommer inte riktigt till tals med varandra. Krigets
skugga vilar mörk över den karga ön och en
dag driver tre flyktingar i land. Den yngste
av dem, tysk-balten Jascha, vårdas i lotsstugan
av Hellen under en svår kroppslig och själslig
sjukdomsperiod. Det skapas en intimitet
mellan dem av moderlig-sonlig natur. Kvällen före
de internerades avresa låter Hellen överrumpla
sig och ger sig åt Jascha. Efteråt vaknar hon
snart ur sitt rus. Men ställd inför
konsekvenserna vägrar hon att göra våld mot sitt eget
liv och mot barnets. Inte heller kan hon avstå
från sitt äktenskap. Hon fordrar det stora och
dock naturliga: både mannen och barnen med
honom. Knut är kränkt i sitt innersta och
orden faller hatiskt bittra. När hustrun en
stormdag tvingar sig med på en livsfarlig
lots-ning och efteråt är nära att förblöda veknar
emellertid mannen. Det blir hon som segrar.
Teoretiskt är denna problemroman klart
utformad, redig och övertygande. Hellens
trohetsbrott är väl motiverat och det innebär inte
heller någonting otänkbart att mannens
äre-känsla bryts av de framvällande känslorna. Det
är i sitt förstånd läsaren övertygas — och
kanske är det vackert så. Innerst inne
övertygas man knappast. Visserligen har Dagmar
Edqvist här utvidgat sitt register som
skildrare. Hon har en rikare kontakt med naturen
än förut, och de sträva sysslorna på ön,
fågellivet, de tåliga fårhjordarna, stormarna och
den mänskliga isoleringen målas med en mjukt
förtrogen ömhet som är mycket tilltalande. Där
finns också replikskiften och uppgörelsescener
mellan man och hustru som har både nerv och
spänning. Men de själsliga förloppen i
romanens slut är så pass komplicerade att det nog
hade krävts snarare konstens förmåga att
utsäga saker genom undertoner och tystnad än
dessa pedagogiskt klara resonemang.
Berättelsen om Jaschas ungdom är banalt overklig, och
i den avgörande stormscenen faller en
klichéreplik som denna: "Det här är inte väder för
en kvinna!" En viss följsamhet mot den stora
tidens små idéer spåras ibland hos Dagmar
Edqvist, och här synes hon göra gällande att
det tysk-baltiska godsägarblodet skulle vara
särskilt värdefullt som arvsmassa. Det bör också
anmärkas att episoden med den harmynta
kvinnan som blir befriad från sin folkskygghet
sedan hennes lyte opererats, är tämligen osmält
övertagen från Birgit Langes intressanta "Ring-
824
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
