Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
igenom kunnig, vederhäftig, klok och i flera
avseenden också djupträngande. Här möter
man en artist, som verkligen redligen strävar.
Hon har ett oerhört kulturhistoriskt vetande,
hon har trängt in i Östergötlands hela
kulturhistoria under 1800-talet för att kunna skriva
sin roman. Texten är späckad med folkspråk
och gamla ramsor, och figurerna använder
— särskilt i de inledande kapitlen — så många
gammaldags yrkes- och jargongord, att läsaren
helt enkelt ingenting begriper. Man kan fråga:
varför låter Berit Spong dem använda alla
dessa besynnerliga ord? Kanske får man
svaret: för att ge illusion. Men är det riktigt?
Resultatet blir, att man får en illusion av att
författarinnan begriper saken. Men läsaren får
inte illusion alls utan ställs, ovetande, utanför.
Det är litet för mycket Skansen i denna teknik.
Överhuvud kan det kanske sägas, att det
kulturhistoriska vetandet översvämmar boken och
gör den för mångordig och lös i strukturen.
Men tar man sig förbi alla dessa — i och för
sig mycket intressanta — ting och håller sig
till historien, finner man en berättelse om
gårdsdrängen Adel och hans barn, som har
konsekvens, allvar och skärpa och visar, att
författarinnan är mäktig självständig reflexion
över människolivets grundproblem. Bland alla
de bedrövligt usla romanerna denna eländiga
litteraturhöst — den sorgligaste anmälaren
upplevat — måste "Nävervisan" sägas vara
ett alldeles förträffligt romanverk, värt att få
många läsare men slippa romanpris och
filmning. Sven Stolpe
Lycksalighetens ö
YNGVE KERNELL: Utfärd i grön gobeläng.
Norstedts 1942. 10:—.
Om Yngve Kernell kan man påstå, att han
hör till dem som veta det mesta om det mesta
här i livet. Hans bok är en medveten och
raffinerad verklighetsflykt; han för oss till en
drömvärld, men han tvingar oss att acceptera
den som sann.
Det går inte att passa in "Utfärd i grön
gobeläng" i någon av dagens moderiktningar.
Närmast hör den väl hemma i nyromantiken.
Den romantiska ironien är i varje fall Kernells
uttrycksform. Men vill man söka påverkningar,
lönar det sig nog bäst att vända sig till
måleriet. Det hänger till exempel en Boucher i
Linköpings Museum, som faktiskt är en utfärd
i grön gobeläng. — Vad Yngve Kernell lärt
av måleriet är framför allt en häpnadsväckande
åskådlighet. Denna åskådlighet utmärker såväl
det östgötska landskapet som de figurer som
röra sig däri.
Handlingen i "Utfärd i grön gobeläng"
spelar på 90-talet och i den socken, där
Atterbom föddes. Men "Gröndal" är ingen vanlig
socken, det är "landet förr i världen, där allt
oskönt är utsuddat och alla plågsamma minnen
ha förbleknat". Minnesbilden ter sig för Yngve
Kernell som en bleknad grön gobeläng, mild
i färgställningen, oändligt vilsam och behaglig
för ögonen. Men när man vänder den, så
"finner man, att vävnaden också innehållit röda,
blå och t. o. m. violetta trådar, som säkert
skämde bilden". Då och då vänder författaren
sin gobeläng och låter oss få se en skymt av
baksidan, men det skämmer inte romanen och
det stör inte helhetsintrycket. Boken är en
bisarr vävnad av dröm och verklighet, men det
har lyckats Yngve Kernell att göra den till ett
konstverk av otvetydig sanning. Detta sker
förvisso inte bara med hjälp av konstnärligt
kunnande utan genom en ursprungligare kraft,
nämligen humorn.
Hjälten, den lille kontoristen med det
symboliska namnet Felix, får sin önskedröm
uppfylld, men dessförinnan har han fått pröva på
livets trista sidor, och de otrevliga
upplevelserna äro visst inte slut i och med att arvet
efter en gammal moster ger honom tillfälle
att återförvärva sitt barndomshem. Lantlivets
behag har nog rätt sällan framställts mera
lockande och med mera grace, å andra sidan ha
lantlivets obehag, sedda ur nittiotalistisk
herrskapssynpunkt, knappast återgetts så ogenerat,
så naturligt och med så elegant kvickhet som
hos Kernell.
Raffinemanget till trots finns det hos Yngve
Kernell något barnsligt friskt. Det är ett vekt
och ömtåligt konstnärstemperament, som behövt
denna fulländade artistiska rustning. Den
grundstämning hans bok är sprungen ur, är J. P.
Jacobsens: "uden Drømmes lyse Last er ikke
Liv at leve". För den som delar denna
uppfattning och därtill tycker att humor är en värde-
828
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
