Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
framstår som hjälten i hart när mytiska
äventyr, mera en gud än en människa. Det uppkom
därför tidigt en Alexanderroman, senare spridd
i 80 versioner på 24 språk. I denna legendära
Alexanderlitteratur är beundran stegrad till
apoteos. Men samtidigt utbreddes också, medan
Alexander ännu levde, en del mot honom
fientliga traditioner, vilka på allt sätt sökte dra
fram för honom ofördelaktiga episoder eller
tendentiöst uttolka alla de tillfällen, då
Alexander tvingats till ett hänsynslöst inskridande
mot greker eller makedoner, Slutligen fanns
det en tredje tradition, nämligen den officiella,
som går tillbaka på aktstycken i konungens
eget kansli, hans brevväxling och journaler.
Vi ha alltså att räkna med tre olika slags källor
till Alexanders historia: den så kallade vulgära
traditionen, den Alexanderfientliga och den
officiella, kallad "den goda". Var och en, som
vill ge en någorlunda korrekt skildring av
Alexanders insats och egen karaktär, måste
alltså främst se till vilka källor han kan stödja
sin framställning på. Valmins Alexanderbok
vill tydligen "ge en för alla begriplig,
uttömmande, sann och samtidigt ’populär’ skildring
av Alexanders person och gärning". Enligt min
mening har författaren misslyckats med denna
uppgift. Ja, man frågar sig efter att ha läst
opuset i fråga, om Valmin verkligen gjort
någon ansträngning för att lyckas. Författaren
synes aldrig ha gjort klart för sig att vi ha
att räkna med de förut angivna
traditionsskikten, åtminstone erhåller läsaren ingen
upplysning härom. Det förefaller även som om
författaren själv vore direkt okunnig om
huruvida en uppgift skall hänföras till legendens
område eller icke. Gång på gång retar man sig
på författarens nonchalans att aldrig klargöra
för läsaren, vad som är tillförlitligt och vad
som är otillförlitligt. Överhuvud slarvar
författaren mer än förlåtligt. Han begår flera
direkta fel i krigshistoriska detaljer, använder
moderna militära termer på inkorrekt sätt och
synes stå ganska främmande för det ämne han
behandlar. Ett citat är belysande. "Men det
avgörande vapnet i hans här var kavalleriet.
Dess beväpning var samma långa stötlans, ett
fruktansvärt vapen, om det träffade, och lika
fruktansvärt svårt att manövrera. Ty ryttaren
balanserade och höll sig kvar på hästryggen
endast genom kraften hos sina benmuskler.
Stigbyglar voro icke ännu uppfunna!" Var och
en som lärt sig rida ooh läser denna dyrbara
passus måste få sig ett gott skratt. Villkoret
för att rida utan stigbyglar är just att ryttaren
undviker att knipa med benmusklerna, något
som inskärpes hos varje rekryt vid de beridna
vapenslagen. Stället torde vara typiskt för
Valmins beskäftiga ovederhäftighet. Att
läsaren skulle kunna få ett begrepp om Alexanders
storhet genom detta illa disponerade arbete
måste för övrigt vara uteslutet. Av bokens
178 sidor handla egentligen blott sid. 84—178
om Alexander och hans gärning, och detta på
ett osystematiskt sätt, i en stil, som är än
bombastisk, än smålarvig. "Han hade ett
förträffligt sätt mot äldre damer. Han var en snäll
gosse... Gumman hade blivit så rörd och
betagen, att hon anhöll att få kalla honom
sin son." Vad skulle man säga om en
skildring av exempelvis Karl XII, som ginge i den
stilen? Man kan tillägga, att författaren
antagligen strävar efter att kittla läsarens sinne
för pikanterier. I en med hänsyn till bokens
begränsade utrymme ganska omotiverad
redogörelse för hur Alexanders fader, Filip,
erövrade den grekiska staden Olynth, Atens
bundsförvant, heter det: "Staden jämnades med
marken, dess kvinnor och barn såldes på
slavmarknaden. Mången tillräckligt förmögen
athenare passade på att skaffa sig en eller ett par
förnäma olynthiska ’familjeflickor’ för billigt
pris. De kunde med fördel användas även till
annat än vanliga slavinnesysslor, åtminstone
så länge de voro någorlunda unga och fräscha."
Vad har de olynthiska familjeflickornas öde
att göra med Alexander den store? Ett annat
citat må belysa den nästan gurglande
bombastiska stil, som författaren älskar: "Han drog
ut mot den världsdel, som från historiens
gryning och allt intill denna dag med sina
överväldigande massor sökt kväva och
konkurrera ut denna kultur. Alexander är Europas
frontkämpe i den ödesbestämda kampen mot
Asien, i kampen för europeisk mänsklighet och
mänsklig individualitet mot asiatisk despotism
och degradering av individernas massor till
själlösa halvdjur. Alexander är den förste, som
klart och helt fattat innebörden av den
asiatiska faran, den siste, som förstått och, så länge
han fanns till, förmått avvärja den. Hade hans
liv och resurser sträckt sig längre, än de
836
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
