Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. December 1942 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
gjorde, hade världshistorien säkerligen fått ett
annat utseende." Den nazistiska svulsten som
stilmedel framträder här så fulländat att man
icke vill förta intrycket genom några
kommentarer. Endast en fråga: om Alexander är den
siste, som förmått avvärja den asiatiska faran,
måste vi icke då ha lidit under denna alltsedan
dess? Men Alexander vill just sammansmälta
de två raserna, hellene’- och iranier, med
varandra. Hur går detta ihop med den
ödesbestämda kampen mot Asien?
Det vore dumt att spilla fler ord på detta
arbete, som borde förblivit helst oskrivet och
i varje fall otryckt. Man skulle vilja fråga
förläggaren: varför icke i stället översätta ett
både vederhäftigt och populärt arbete,
exempelvis Radet: "Alexandre le grand"?
Geo Widengren
Bockar
BERNHARD RISBERG: Bockar i Icanten.
Handledning till språkvård i ett tjog
kåserier. Gebers 1942. 6: 50.
"Herrar anmälare äro ... rädda, eller
generade, för att anmärka på dålig svenska i böcker.
Man känner det gudbevars som småaktigt och
petigt." Ett långt liv igenom har Bernhard
Risberg visat sin varma kärlek till litterär kultur.
Han kan våga kalla en bok för "Bockar i
kanten". Titeln är sanningsenlig. Det är bockar
i kanten. Det vore säkert gott, om vår litterära
kritik inte vore så rädd för att bli betraktad
som småaktig utan lite oftare vågade komma
med språklig och stilistisk detalj kritik. En
felaktig eller överdriven kritik av denna typ (man
kommer lätt att tänka på Linders behandling
av Heidenstam) gör knappast någon skada, när
bevismaterialet läggs fram.
Den stora grodsamling som Risberg visar
oss är både underhållande och lärorik. Om jag
här anför några relativt drastiska exempel skall
man inte tro att boken endast är ett
kuriositetskabinett. Quid rides? De te fabula
narratur. Alltså: "Prof. Rudin verkade fullkomligt
oskärad av denna världens oro och
bekymmer"; "Grönsakerna digna inte precis just
nu"; "Tham har enstämmigt förklarat att...";
"Landet har alldeles för få babysar" (Idun;
månne skämt? — i så fall ett dåligt skämt);
"Tack vare det myckna stillasittandet var
kroppsrörelse nödvändig för honom"; "Man
må hoppas att K. M:t denna gång icke ser
mellan fingrarna"; "Man måste vara en smula
varsammare, då det gäller att fälla staven över
andra folk"; "Hr Wigforss har räknat sig
i tummen"; "Ingen dansar på nykter kaliber";
"Wigforss körde med gamla kalvar i sitt första
valtal"; "Nu är Uppsala domkyrkas torn i
stöpsleven igen".
I sitt berömda verk "Riktig svenska" har
Erik Wellander ansett det onödigt och
olämpligt att ånge källan för de otaliga varnande
exemplen. Man kan förstå detta men måste
dock beklaga det. Risberg går en medelväg,
han anför ofta källan men i regel under
pseudonymer, initialer eller andra
förkortningar, ofta ytterst genomskinliga. Vem "prof.
A—a S." är, torde mången kunna lista ut.
Utan dessa källhänvisningar skulle ett
viktigt yttrande av Risberg sväva i luften. Han
säger med fullaste rätt: "Det vore högönskligt
att den ofta i språkligt avseende felande T. T.
finge en verkligt språk- och stilkunnig
övervakare av telegrammens avfattning."
Bevismaterialet är förkrossande: "kolonikraven,
evad dessa gälla Ryssland"; "stormcentrat";
"Arbetarna ha blivit meddelade om, att denna
del av gruvan icke var fullt säker"; "De båda
ballongerna härleda från samma håll";
"Sudet-tyskarna söka vilja vinna tid" o. s. v.
Risbergs eget språk är i allmänhet otadligt.
Stimulerad av författarens nit att sätta bockar
i kanten vill jag dock citera ett par ställen där
svenskan icke är idealisk: "Det finns f. ö. ett
par snarast allmogeuttryck av likbetydande
mening"; "Vad de lexikaliska formerna angår,
skola här enstaka felgrepp blott i förbigående
vidröras för att påvisa misslyckade
ordbildningar av olika slag"; "den som vill uppträda
som författare–-bör laga att han ej
snubblar redan på dessa skriftspråkets
förgårdar".
Stilistiskt hyllar han delvis andra ideal än
anmälaren, vilket väl huvudsakligen beror po
att Risberg är något äldre. Lättläst kan
knappast följande passus kallas: "Uppkommet för
kort tid sedan, kanske genom någon
tidningsmeddelare, och då av mig med häpnad
iakttaget (= uppfattat?) såsom en tillfällig
forsyndelse, har det (felet), med den smittsamhet
837
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
