Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Eva Berg: Balens drottning. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EVA BERG
BALENS DROTTNING
Hon öppnade ögonen. Blicken tornade emot
en mur av mörker och tycktes studsa tillbaka
in i pupillerna. Var är jag? tänkte hon. Inte
en ljusstrimma fanns att klamra fast vid, allt
var tät, mjuk svärta. Man skulle ha kunnat
sträcka ut handen och nästan stryka över
mörkret som över en svart päls. Ändå kunde
det inte vara natt; något sade henne att
utanför tröskeln till detta stillastående, ljudlösa
dunkel rådde dagsljus och liv. Tända, se på
klockan — nej ... Hon formade tankarna
trögt, ord för ord. Så blundade hon igen och
gav sig åt sömnen.
Den ville inte vända tillbaka riktigt, men
hon sjönk in i kolsvart värme och log av
välbehag. Hon famnades och omslöts av det
ljumma, luddiga mörkret; det smekte hela
hennes hud, andades lent mot ansiktet och
strök med varsamma fingerspetsar över
ögonlocken. Ännu ville hon inte vakna till kyla och
grå gryning. Dagen föreföll på något sätt
fientlig och farlig i jämförelse med detta
vänliga, kelna mörker.
Inne i hjässan ruvade en sömndrucken
dimma, som fyllde hela valvet och lindade in
de nyfödda tankarna i våtvarma omslag. Men
någonstans långt borta, längst nere, rörde sig
en liten famlande undran: den gula dimman
borde inte finnas där — hon måste ha sovit
länge och tungt. En evighet utan medvetande
skilde henne från det förflutna, hade utplånat
det. Mellan i går och i dag sträckte sig ett
oöverskådligt vakuum. Hon visste inte hur hon
lyckats överskrida intet och nå fram till nuet.
Handlöst hade hon bara spolats upp ur
natthavet och låg blundande och bedövad i den
heta sanden på framtidens kust. Fortfarande
sköljde dyningar över henne i rytmisk
böljegång, men de orkade inte lyfta henne och suga
henne med sig i djupet igen.
Töcknet i hjärnan började glimtvis lätta.
Genom diset skymtade hon allt tydligare
förnimmelser av att hennes kropp blivit
mör-bultad då den slungades upp på den okända
stranden. Den hade visst slagits öm i fallet.
Men det kändes inte smärtsamt, bara som en
dröjande, närmast angenäm domning, en olust
att resa sig ur avspänningen. Ungefär som om
hon hade dansat för länge, skrattande sjunkit
ihop av utmattning och sedan överraskats av
sömnen så att alla leder stelnat till. Musklerna
hettade svagt som av träningsvärk; om hon
sträckte på lemmarna skulle hon kanske erfara
den lilla vällustblandade plåga som kommer av
för kraftig motion. Deras vävnader måste vara
bemängda med ännu inte borttransporterade
trötthetsgifter, som man vill hjälpa på väg
genom att gnida de styva ställena under en till
hälften belåten grimas.
Har jag varit på bal? undrade hon
långsamt, likgiltigt. Dansade jag för länge i natt
och glömde tiden? Hon mindes ingenting, men
det kändes så. Plötsligt fick hon en suddig
vision av en upplyst, överfylld spegelsal, som
hon tyckte sig känna igen. Innan hon hunnit
orientera sig framträdde en tydlig närbild av
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
