Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Eva Berg: Balens drottning. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EVA BERG
kom springande på backkrönet. Här kommer
jag! De bildade häck och beundrade hennes
■djärvhet under imponerad tystnad. I rätta
sekunden gjorde hon en cirkusdirektörsgest så
att kälken gled fram och hon kunde kasta sig
iframstupa över den i farten.
Det bar i väg utför branten. Tåspetsarna på
sveciakängorna höll hon beredda ett stycke
från marken på var sida om medarna så att
hon snabbt kunde stöta dem som broddar mot
isgatan och styra när det behövdes.
Hastigheten växte, blåsten stack nålar i kinderna och
de höga vallarna susade förbi med svindlande
fart. Hon höll kälken med ett stadigt grepp
under sig och skrek det utdragna
varningsropet:
— Se — upp i backen! Tre — hål i nacken!
Åskådarna flög åt sidorna; det var tur för
dem.
Blixtsnabbt rundade hon till slut den sista
branta kurvan. Högermeden sladdade till
betänkligt uppe på sidovallen, en gnistkvast slog
ut ur isen, men i sista sekunden hindrade hon
med en skicklig manöver kälken att kastas över
krönet, göra en voit i luften och flyga åstad
i kometbåge med henne under sig. Den
farligaste etappen var överlägset besegrad. Nu
återstod endast att ligga bekvämt som på en
soffa, titta sig omkring och njuta av färden
över den jämna, solskimrande snösluttningen.
Småningom saktade farten, till slut stannade
kälken och hon måste stiga av. Stolt torkade
hon näsan med ullvanten och började
framåtlutad trava uppåt igen genom drivor av
puder-socker. Ibland drog hon av sig vanten, tog en
näve snö och stoppade i munnen. Det var inte
sött, det smakade just ingenting, men det
läskade i alla fall litet. Efteråt kom hon ihåg
att portvaktens dotter hade fått lungsot bara
för att hon varit alldeles omöjlig med att äta
snö när hon var liten. Det var nu ingenting
att göra åt den saken, men hon spottade för
säkerhets skull ett par gånger i snön och stod
och såg hur det bildades små smältande kratrar
i kristalltäcket.
Så skulle hela dagen förflyta. Utan att hon
visste vart tiden hade tagit vägen gick solen
ner bakom flanellskära moln, himlen grönskade
och skymningen föll och drev hem henne.
Kälken blev med ens så tung att släpa på, hon
måste ställa kvar den i portgången och hala
upp sig själv i ledstången. Där hemma stupade
hon i säng utan att orka äta middag.
Lemmarna värkte av trötthet och huvudet kändes
besynnerligt stort. Hon hade visst överansträngt
sig, hon borde kanske ha avstått från sin
först-födslorätt till kälken och i stället gjort en liten
skidtur. Tungan var av sandpapper och hon
mådde illa. Mässlingen gick i stån och hon
hade ätit snö; saken var klar. Nu skulle hon
bli sängliggande hela lovet, hela julen, hela
nyårshelgen. Inte en enda julgransplundring.
Hon skulle ligga hemma ensam kväll efter kväll
och veta att de andra var på fest, höra
pianomusiken genom trossbottnarna när det var i
samma hus och även från andra änden av stån.
Nu är de på kalas hos kamrerns, nu går
släng-dansen ut i förslun och in genom köksdörren.
De hurrar och kastar ut granen från
vicevärdens vräkiga balkong och här ligger jag.
Och värst av allt — i kväll är de hos
skräddar-mästarns åtta barn, äter hur mycket
apelsinsallad och marängsviss de någonsin kan, leker
pantlekar, ser på laterna magica och slår kana
över parkettgolv i rum efter rum, tittar på den
nya grammofonen och på alla glada, röda
tanter och farbröder som jumpar i two-step.
Tanken gjorde henne allt sjukare, hon kände
hur febern steg och huvudet värkte. Det var
inget tvivel om att hon skulle bli sämre och
sämre. Kanske hon aldrig skulle bli bra mer,
bara ständigt värre sjuk och till slut...
Nej! Inte så. Helt om, fort. Hon hade ju
blivit fullkomligt frisk redan till trettondagen.
Hör, det ringer ännu.
Nu var det inte längre en slädbjällra, fäst
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
