Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Eva Berg: Balens drottning. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BALENS DROTTNING
börja sänka sig över henne med susande
änglavingesvep: en efter en skulle järnkrokar
försiktigt lossna ur det skälvande köttet. Sakta
skulle hon lyfta från sin sargade kropp, lämna
det violettärriga, blodlöst vita höljet kring
sönderfrätta inälvor, förvittrad benstomme och
ryckande nervsträngar och befriad sväva ut
i intet.
#
Så skulle den dag förflyta som låg
framför henne, den ettusenåttahundrafemtiofjärde
under demonens regering, den tjugutredje
sedan hon länkades i ryggläge för evigt. När
hon tveksamt lyfte handen mot ringledningen,
som var fastnålad vid huvudkudden, kunde
hon på förhand överskåda vad som skulle ske
sedan dörren öppnats och släppt dagen över
tröskeln. Och framtiden var likadana dagar
uppträdda på ett snöre som ondskefullt
gnistrande stenkolspärlor. Hur många som ännu
återstod i raden, två, tre eller flera, innan
klippet kom, visste hon inte.
Men hon visste, trots allt visste hon hela
tiden, att hon inte var fullständigt utlämnad åt
skoningslöst elände. En frist, en
andhämtningspaus hade naturen unnat henne varje dygn.
Den varade bara en försvinnande kort stund,
den liknade en enda snabbt förbiglidande
fyr-skenskägla över nattrymden. Men strålknippet
var tillräckligt bländande medan hon belystes
av glansen, badade i den, för att hon skulle
längta efter att förgyllas av den på nytt. Hon
ville inte gå miste om de första, dyrt köpta
minuterna varje morgon efter uppvaknandet.
Om en stund, då hon återtagit sin normala
existensform, hade hon bara ett halvfärdigt liv,
ringa och vanligt, men det enda hon ägde, och
det måste hon offra till ingen nytta. Hon fick
inte känna att hon gav det frivilligt för sin
tro, sitt land eller en idé. Lidandet hade bara
likgiltigt slängts över henne av den blinda
slumpen, inte åsamkats henne av en fiende som
hon kunde styrka sig med att hata och
tillönska det rättfärdiga nederlag som en gång
måste drabba ondskan. Det hade hänt att hon
önskat sig en bödel att bita ihop tänderna
inför och försöka att andligen besegra medan
hennes enda liv pinades ur henne. Hennes öde
var beklämmande meningslöst, en banal civil
tragedi, utan patos eller ens tendens, utan
spänning i händelseförloppet; enformig och olidligt
utdragen.
Men den korta dagliga fristen efter
narkosruset försonade mycket. Medan hon famnades
av det barmhärtiga glömskemörkret och utan
smärtor fritt rörde sig i det skimrande
gränslandet mellan dröm och vaka öste fantasien ett
ymnigt flöde av diktade och sanna minnen över
henne, lät trollbrygden strömma genom hennes
själ för att försona och förklara. Plötsligt
begärde hon stjärnorna och fick dem, plockade
systematiskt ner dem, en efter en. Hon ägde
inte bara ett enda vanligt vardagsliv, som just
höll på att drivas ur henne med gisselslag, hon
hade tillgång till ett obegränsat antal evigt
unga, friska liv, och hon härskade suveränt
över dem alla. Vilket som helst kunde hon
välja utan svårighet, och hon grep efter det
som låg närmast till hands, som lockade mest
för stunden och gestaltade det hur hon ville,
upplevde det andlöst eller bytte till sig ett nytt
om det föll henne in. Likt den aztekiske
yngling som utvalts att släcka Tetzauh-teotls, den
Skräckinjagandes, törst efter mänskoblod fick
hon först leva en tid i strålande överflöd innan
hon fördes till slaktbänken.
Under några svindlande ögonblick före
förgängelsen var hon nästan gud.
27-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
