Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
på varje punkt överbjuda honom i fräckhet
och humbugsmakeri.
På denna enkla handlingstråd trär
Aristophanes enligt sin vana upp en brokig rad av
komiska scener, där clownmässiga slagsmål
växla med lekfulla fantasier, plumpa
otidig-heter med utsökt spirituella turneringar, allt
under ständiga digressioner, parodierande
anspelningar på den samtida litteraturen och
personliga utfall mot kända och ökända
medborgare. Varje smakriktning skulle tillgodoses. Ty
som alla greker var Aristophanes sportsman
och ville ta första pris i den litterära tävling,
som utgjorde den gammalgrekiska teaterns
livsform. Han var också först och främst en
skapande poet och ingen programmatiker eller
tendensdiktare, och alla dessa upptåg, som
fyllde den stora friluftssalongen med sitt
festliga gyckel, voro till för sin egen skull och för
författarens och publikens höga nöje, icke för
att demonstrera en tes. Likafullt vore det ett
stort misstag att ta hans politiska satir för ett
blott komiskt rekvisit; därtill är den alldeles
för frän och buren av alltför bestämda idéer.
Aristophanes har brukat riset i tuktomästarens
lovliga avsikt att näpsa och om möjligt något
förbättra.
Vid första påseende kan det visserligen
förefalla, som om hånet endast uttryckte ett
— i antiken icke helt ovanligt — socialt
förakt. "Nu skall du bli en framstående person",
säga Kleons sammansvurna fiender till
korv-handlaren, och så utspinner sig denna d’alog:
— Säg, hur skall jag,
som är korvmånglare, bli en person?
— Jo, just tack vare detta blir du stor,
att du är oblyg, sluskig och gemen!
— Jag tror mig inte värd en upphöjd ställning.
— Aj, aj, vad vill det säga, inte värd den?
Du måtte veta med dig något gott:
du är väl aldrig född av hyggligt folk?
— Änej, vid gud, av pack. — Din lyckoprins!
Vad har du ej för chans i politiken!
— Men snälla, jag är också allde’s olärd,
kan bara läsa, och det väldigt skralt.
— Du har blott mot dig, att du kan ens skralt.
Ty folkets ledning ligger inte längre
hos folk av bildning och av goda seder;
den går till råa ignoranter...
Men perspektivet djupnar och visar snart, att
det inte är fråga om intelligenssnobberi; vad
Aristophanes angriper, är inte den vulgära
öbildningen i och för sig utan den asociala
mentalitet, som han fann hos denna politiska
typ: en fullständig ansvarslöshet, som utan
tanke på Demos’ verkliga intressen endast
traktade efter att sätta sig fast och att sitta
kvar vid makten.
Vissa av de drag i Athens offentliga liv, som
skalden vill komma åt, låna sig nu inte gärna
åt den allegoriska form, han valt. Då slopar
han den för tillfället och flyttar duellen mellan
Kleon och korvhandlaren till stadens råd, det
är folkförsamlingens stora allmänna utskott;
att en slav skulle uppträda i rådet, var
visserligen en orimlighet, men Aristophanes utnyttjar
här som annorstädes till fullo sagospelets frihet
att sätta sig över den yttre sannolikheten. Med
säker scenisk takt undviker han däremot att
framställa denna episod direkt, utan den
återvändande korvhandlaren får referera
sammanträdet för kören. Här gisslas nu blodigt det
krassa snylteriet på allmänna medel — den,
som motionerar om ett slösande statsoffer med
åtföljande offentlig bespisning, kan vara säker
på rådsherrarnas gunst — och det kortsynta
lättsinnet i utrikespolitiken — ett fredsförslag
från Sparta står på föredragningslistan, men
församlingen häver sessionen och rusar till
torget för att spekulera i de låga fiskpriserna —
och slutligen den rädsla för inre omstörtningar,
som låg som en mara över det grekiska
statslivet och kom demagogerna likaväl som
tyrannerna att se spöken mitt på ljusa dagen:
Han stod i rådet, talte tordönsord
och vräkte ut halsbrytande bombasmer
mot riddarna och nämnde stämplingar.
Det lät trovärdigt, rådet lyssnade
och proppades med lögnkompott, dess blick
blev skarp som senap, pannor rynkades...
Klarast framträder emellertid skaldens
innersta patos i lustspelets slutscen. Här måste
vi också mer än någonsin beundra hans
dramatiska fabuleringskraft, och här möta vi den
mogna humor, som i sin förening av sublimt
och groteskt svär emot den vedertagna bilden
av det klassiska, sådan till exempel Heidenstam
tecknat den, men appellerar desto starkare till
nordiskt lynne. Uppslaget till denna seen har
Aristophanes fått från det gamla sagomotivet
om ungdomskoket i den förtrollade grytan,
motsvarande föryngringskvarnens "gubbe in,
yngling ut". Men med detta motiv har diktaren
företagit en sinnrik omtydning: vad kokningen
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
