Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Bööks Stagnelius
FREDRIK BÖÖK: Stagnelius än en gång.
Bonniers 1942. 5:50.
Fredrik Böök har i bokform gett ut ett
försvar för sina tidigare Stagneliusforskningar
och måste därvid samtidigt polemisera mot dem
som tvivlat på hans resultat. Boken är i ett
avseende ett nyttigt föredöme för vetenskapligt
skriftställeri: den uppehåller sig endast vid
väsentligheter och går direkt in på centrala
problem. Författarens överallt framlysande
självuppskattning kan verka frånstötande; "det
finns ingenting att ta tillbaka, men ett och
annat att tillägga" är ett för honom typiskt
uttryck om hans tidigare resultat. Sympatiskt
är däremot att han inte bara behandlar sig
själv utan också sina motståndare med respekt
och hänsyn. Det är en form av polemik som
man bör vara tacksam för.
Redan efter sina första Stagneliusstudier
fann Böök skäl att ändra på den gängse bilden
av den inåtvände grubblaren, den halvt
själssjuke pessimisten, och alldeles särskilt har han
betonat avståndet mellan Stagnelius och
fosforismen. Hans uppfattning rönte tidigt
motstånd av Albert Nilsson och framför allt av
Sven Cederblad. Man kan, särskilt efter detta
senaste bidrag, lugnt konstatera, att Stagnelius
av samtid och eftervärld blivit i viss mån
felbedömd, då han inlemmats i Phosphorosskolan.
I upptäckarglädjen hade Böök å sin sida
gått för långt åt andra hållet, och Atterboms
betydelse för skaldens utveckling måste han
nu vidgå men gör det väl hastigt.
Med sina motsatta synpunkter kan han och
Cederblad liknas vid två vandrare som går
parallella vägar på var sin sida av en fruktbar
dalgång, de ser samma landskap och kan båda
ge en riktig beskrivning av det, men den ena
går längs dalens skuggsida, den andra på
solsidan. Visserligen kan var och en av dem se
över till den motsatta sluttningen och för ett
ögonblick upptäcka också dess dagrar, men
deras vägar mötas aldrig. Cederblad ser i
Stagnelius framför allt Saronlilj ornäs skald,
medan Bööks uppfattning grundar sig på den
senare, mera realistiska och objektiva
diktningen.
Såsom Böök ser skaldens utveckling blir den
mera helgjuten och konsekvent, men för att
kunna skapa sin Stagneliusbild måste han
ibland göra våld på materialet. Att Stagnelius
i sina tidigare dikter tog livlig del i
dagspolitiken ger ett gott belägg på hans utåtvända
intressen. Däremot blir man inte övertygad av
Bööks antagande att hans litterära omdöme
varit politiskt betingat. Att skalden, först sedan
hans diktning slagit in på helt andra vägar,
sökte upp Geijer behöver inte bero på att denne
lovsjungit Karl Johan och den heliga alliansen.
Man kan också finna närmare liggande orsaker
än politisk samstämmighet, då ’"Martyrernas"
diktare prisar Chateaubriand för "Les
Martyrs" och "Atala". För att stryka under det
egendomliga i ett sådant urval påstår Böök
att ingen av dessa dikter "spelat någon som
helst roll för andra svenska diktare eller
estetiker". Just dessa dikter har spelat en redan
för länge sedan observerad roll för Stagnelius’
kamrat i ecklesiastikexpeditionen Carl Jonas
Love Almquist.
Då Böök senare talar om den lugna
tillförsikten i skaldens sista dikter, har han nog läst
dessa med en viss förhandsinställning, och som
ärlig forskare måste han nämna åtskilliga
avvikelser från den utveckling han vill finna hos
Stagnelius. I "Bacchanterna" ser Orfeus i ett
inspirerat ögonblick jordelivet som en dröm
och för honom blir "allt vad vi som vakne
tänka" endast "en rök", "en mörk tenarisk
dunst", medan det sanna livet och den sanna
kunskapen ligger utanför vårt vakna
medvetande. Att Stagnelius "fallit tillbaka på de
välkända spiritualistiska klichéerna från Liljor
i Saron-perioden" är enligt Bööks uppfattning
om Orfeus "en inkonsekvens". Diktaren har
dock satt in dessa "inkonsekventa" verser i sitt
drama, det visar hur ofrånkomlig deras lära
var för honom, och då Böök vägrar att erkänna
dem som fullgiltigt vittnesbörd, kan man fråga
sig: vem har rätt, Böök eller Stagnelius?
Andan i "Bacchanterna" behärskas inte i sin
helhet av den ljusare, optimistiska
avslutningen. I sin svanesång förklarar Orfeus alla
mänskliga strävanden fåfänga, "Jorden ej
hyser ett väl", och lian förkunnar allas likhet
inför döden, då både hög och låg måste "Bleka
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
