Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Maners förbund med smärta öka" och "Sucka
vid Acherons strand". Enligt Böök är sången
"knappast ens en elegi. Skalden böjer sig för
skickeisens lagar. Han finner ingenting grymt
eller hj ärtslitande däri"!
Bööks Stagneliusforskning kommer
naturligtvis bäst till sin rätt vid behandlingen av de
verk som närmast överensstämmer med hans
uppfattning, alltså "Blenda" och "Thorsten
Fiskare", där vi finner en humor, ett gott
humör och ett verklighetssinne som bjärt
sticker av mot det mesta av skaldens övriga
produktion. Det är en ovanligt sund och
tilltalande form av "den romantiska ironien" som
här fått sin must bland annat av Stagnelius’
kärlek till Bellmansdikten. Det realistiska
inslaget visar samma utveckling hos Stagnelius
som hos fosforisternas och deras tyska lärofäder.
En realistisk folklivsskildring fick alldeles
samtidigt ge färg åt vissa partier av fosforismens
märkligaste diktverk, "Lycksalighetens ö". Det
är betecknande att världslitteraturens mest
berömda antiromantiska roman hörde till
denna skolas favoritlektyr. "Don Quijote", som
i Tyskland blivit översatt av bland andra
Ludwig Tieck, hade, några år innan "Thorsten
Fiskare" såg dagen, kommit ut i en
uppmärksammad svensk tolkning. Stagnelius’
ölandsfiskare kan också med sin godhjärtade
omtanke om "mor Annika och barnen" och sina
många folkliga ordspråk påminna mer om den
dråplige ståthållaren Sancho Panza än om sin
egentliga förebild, Holbergs Jeppe, som på ett
helt annat sätt än Thorsten visar uppkomlingens
kryperi och brutalitet.
Säkerligen kommer också i framtiden många
invändningar att göras mot Bööks syn på
Stagnelius’ utveckling som människa och
diktare. Att skalden under de sista åren blir
själs-ligen friskare, mindre hektisk i sin diktning än
under "Liljor i Saron"-tiden, är väl dock en
uppfattning som kommer att stå sig. En annan
sak är om hans bana gått i en så jämn kurva
och om hans omvandling varit så
genomgripande som Böök, särskilt gentemot Olle
Holmberg, vill göra gällande. Att dra upp
raka linjer för en Stagneliusmonografi är
vanskligt inte minst på grund av osäkerheten
i fråga om dikternas kronologi. Stagnelius har
tydligen under de sista åren omarbetat eller
renskrivit äldre arbeten, och i samma dikt kan
vitt skilda åskådningar trängas; det minskar
de inre kriteriernas värde för dateringen.
I en annan Stagneliusbok, Olle Holmbergs,
förmodar författaren att det "så länge vår
litteratur lever kommer att ungefär vart tionde
eller tjugonde år" skrivas en bok om skalden.
Böckerna har kommit betydligt tätare än så.
Uppslagsrikedom, skarpsinne och lärdom har
i rikt mått ägnats den fule, olycklige och av
samtiden förbisedde lille skrivaren i Karl XIV
Johans Stockholm. Ändå undrar man om
någonsin en fullgiltig och obestridd monografi
kan skrivas över Stagnelius.
Litteraturhistoriker av mycket olika läggning kan i hans stora
register utläsa just det som de önskar finna
hos skalden. Om honom gäller mer än om
de flesta diktare, att uppfattningen av de olika
faserna i hans diktning ytterst beror på vem
som tolkar dem. Lennart Josephson
Svenska brev
Svenska brev utgivna av KNUT HAGBERG.
Natur och Kultur 1942.
9:—.
Knut Hagbergs svenska brevantologi är
sammanställd efter mönster av Lincoln Schusters
"Märkliga brev". "Märkliga kunna alla dessa
svenska brev visserligen inte kallas;" skriver
Hagberg i sitt förord, "vårt folk är till sin
natur slutet och förteget, och det är endast
några få av våra vittra stormän som i brevets
form röjt sitt innersta. En svensk brevantologi
måste te sig jämförelsevis färglös." Härtill kan
anmärkas att om fler avsteg hade gjorts från
officiella kungsvägen i mitten, så hade en eller
annan vildblomma kunnat öka färgrikedomen.
Ernst Ahlgren exempelvis är en natur som ger
sitt innersta i brevet, Claes Livijn och Adolf
Törneros är epistolära mästare och prostinnan
Sara Wennerbergs brev till sonen Gunnar har
i sin flödande ursprunglighet jämförts med
Frau Rats berömda. Kanske borde ett eller
annat av folkligt ursprung också ha medtagits.
Knut Hagberg har emellertid gjort sitt urval
ur historiska synpunkter, en princip som det
ingenting är att anmärka mot, helst när den
är stramt och vackert genomförd som här.
"Svenska brev" ger en intim och ovanlig
belysning åt sedernas skiftningar och det personliga
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
