Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Något fel är det ändå med äktheten. Förlaget
har nämligen i sista stund — sedan
innehållsförteckningen tryckts — kastat ut de tre sista
kapitlen. Enligt reklamen på det nu alltför
ryggbreda omslaget framlägges i det strukna
Thyssens egen radikala och chockerande
lösning av det tyska problemet. Förlusten är
antagligen inte stor nog att motivera vidare
detektivforskningar på denna plats.
I boken möter man en redbar, katolskt
konservativ typ, i det hela sympatisk men stundom
häpnadsväckande kortsynt. Det gäller framför
allt Thyssen på den tiden, då han av fritt val
"betalade Hitler", i hopp om ordning, stark
regeringsmakt etc. och till och med om en
slutlig restauration av monarkien — och i tron
att antisemitismen vore en tämligen ofarlig
eftergift åt opinionen. "Inte ett ögonblick"
trodde han det möjligt "att sätta godtycket
i lagens ställe i en stor nutida nation eller
förkväva de mest elementära mänskliga
rättigheter..." (kap. 3). Kort sagt: han tog inte
nazismen på allvar annat än i de delar, som
just passade honom. Detta är ett psykologiskt
mysterium, ehuru inte bara Thyssens utan
otaliga storindustriellas och andra pampars.
Det är denne Thyssen författaren nu gjort
avbön för. Den mognade visdomen finner man
dock inte heller hos botgöraren av år 1940,
som ännu inte förstår varför Hermann
Rausch-ning inte utbasunerade sin undergrävda
ställning inom nazismen (sid. 103) och som
förordar ett franskt-tyskt närmande gentemot
"Englands traditionella politik ... att kvarhålla
länderna på kontinenten i motsatta läger" (sid.
88). Kanske finner man den i det mystiska
slutpartiet, som enligt författarens förord bland
annat utvecklar satsen om två Tyskland: ett
slaviskt-preussiskt i öster och ett
katolskt-humanistiskt i väster och söder, och som för
Tysklands och Europas räddning vill se en
gräns dragen mellan dem. Det är åtminstone
intressant med inlägg, som ställer själva
begreppet tysk på huvudet, och vid en kommande
västerländsk nyordning lär man väl på något
sätt göra det, om också inte på Thyssens sätt.
Vad som föreligger är en ofullgången
minnesbok, affärsmässigt redbar men valhänt i
både stil och synpunkter. Givande är
egentligen bara ett par kapitel om nazismens
ekonomiska vanhävd av Tyskland. Även de är
bristfälliga, medan man omvänt hittar
intressanta notiser flerstädes.
Översättningen — via engelskan och med
bland annat engelska namn på tyska städer —
är tyvärr ovärdig sin upphovsman.
Tom Söderberg
Politiska tal
WINSTON S. CHURCHILL: Oförtröttad kamp.
Tal hållna under kriget av Winston S.
Churchill. Samlade av Charles Eade.
Översättning av Hugo Hultenberg.
Skoglunds 1942. 14: 50.
WINSTON S. CHURCHILL: The Unrelenting
Struggle. Continental Book Company.
Stockholm 1942.
Det är alltid med stort intresse som man
öppnar en ny volym av Churchills politiska tal
och alldeles särskilt då den föreligger i Hugo
Hultenbergs förträffliga översättning. Åter
frapperas man av Churchills enastående förmåga
att tolka det bästa hos sitt folk och att i stora,
svepande drag ge översikter av världshistoriska
händelseförlopp. Bland samtidens politiska
talare är han oöverträffad. Det skulle endast
vara Franklin Roosevelt som skulle kunna göra
honom rangen stridig. Hitler är givetvis en
stor och åtminstone för sina troende suggestiv
talare, men hans tal är ständiga, mekaniska
upprepningar, de saknar varje litterärt värde
och de är helt fria från den breda mänsklighet
som alltid lyser upp Churchills talarkonst. Den
enda likheten mellan de båda talarna är, att
deras tal är omsorgsfullt utarbetade och
förberedda och aldrig improvisationer, även om
Churchill, när han så vill, kan ge ett starkt
intryck av att hans tal tillkommit i nästan
samma ögonblick som då han tar till orda.
Hitler är som talare mycket litet nyanserad.
Antingen förfaller han till en jargong från
kampårens enkla utomhusmöten eller också till
ett slags uppskruvat patos, som måste lämna
dem som inte tillhör hans troende helt
oberörda. Churchill spelar däremot på ett väldigt
register. Han kan berätta en anekdot som
verkligen är rolig, han kan komma med ett citat
ur den klassiska litteraturen, som ofta är ett
fynd, och han kan tala med hela tyngden och
kraften hos ett världsväldes politiske ledare.
86
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
