Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
är intressant. Fångsten gällde säl, valross och
isbjörn, fångstmedlen var gevär och harpun
och fångstfältet de stora, drivande ismassorna
mellan Spetsbergen och Novaja Semlja, på
vilken senare ö man då och då gjorde
strandhugg för omväxlings skull. Hårt liv i hård
natur och bland hårda människor, ett oerhört
slitsamt och alltid riskabelt arbete och ingen
annan lön för mödan än mat för dagen och en
koj i en snuskig skans — sin andel i förtjänsten
blev besättningen lurad på. Viksten klarade
tydligen saken utan några yttre eller inre men,
emellanåt trivdes han till och med med det
rustika livet där uppe. I varje fall har det
tydligen roat honom att nu på äldre dar syssla
med sina ungdomsupplevelser. Och berätta kan
han. Hans skildringar är rörliga och
åskådliga, har färg och lukt. Och så får man som
sagt veta hur det går till att leva där uppe, av
Ishavets produkter. Sven Barthel
ADAM LEWENHAUPT: Det var en gång.
Spridda minnen från hov och resor
1895—1910. Wahlström &
Widstrand 1942.
13:50.
En recensent måste anse som en särskild
ynnest att på sin lott få en bok av Adam
Lewenhaupt. Stora och små författare kunna vara mer
eller mindre fängslande och stimulerande. Om
Lewenhaupts böcker vet man på förhand en sak,
nämligen att de äro roliga. Det är ofta inga
märkvärdigheter han kommer med, men hans
sätt att dela med sig ur ett långt livs rika
erfarenheter är oefterhärmligt. Stora och
omfattande kunskaper, gammal nedärvd kultur,
intimitet utan närgångenhet, frispråkighet utan
indiskretion och först och sist den där
spjuveraktiga glimten i ögonvrån — det är vad som
karakteriserar hans högst personliga stil. Det
är i allo un vrai noble som för pennan. — Den
nu föreliggande boken ger glimtar från
författarens hovtjänst och representativa plikter i
samband därmed i hemlandet samt på olika
beskickningar utomlands. De sistnämnda
kombinerades ofta med givande forskningar i arkiv
och annat nyttigt. Bokens disposition är kanske
inte så lyckad och ett eller annat minnesfel har
väl insmugit sig, men det väger fjäderlätt mot
förtjänsterna. Överhuvud ha vi i vårt land
endast en personhistoriker till med samma nära
nog universella vetande som författaren och
det är Bengt Hildebrand. Läs denna bok och
läs Hildebrands krönika om Obysläktkretsen!
De visa vad en verklig förmåga kan få fram
på området i fråga. Carl-Gustaf Thomasson
SVEN WIKBERG: Henrik IV, hugenott och
konung. Fritzes 1942. 10:—.
Den tränade biografen Sven Wikberg har
skänkt oss ännu en levnadsskildring, denna
gång av Frankrikes störste konung i nyare tid.
Ämnet är fängslande, och författaren har tagit
väl vara på alla dess episka moment. Det är en
verkligt skicklig berättare, som här åter låter
oss uppleva bartolomeinatten och
hugenott-krigen liksom Henrik IV: s bragder som
tronpretendent och kung. Talrika citat ur
domstols-protokoll och memoarer ger skildringen färg.
Författaren ger oss i själva verket snarare en
skildring av Frankrikes historia från 1560-talet
till 1610 än en teckning av Henriks
personlighet och kungagärning. Det har för övrigt
ingalunda varit Wikbergs avsikt att skriva ett
äreminne över Henrik. Han har klar blick för
dennes begränsning och tillerkänner honom
långtifrån några övermänskliga mått. Hans
storhet ligger enligt Wikberg i det förhållandet,
att Henrik tack vare alla sina vinnande
egenskaper kunde samla nationens splittrade krafter
till endräktigt samarbete. Åke Thulstrup
C. B. GAUNITZ: Björnjägaren Klomma.
Lindfors 1942. 10: 50.
En samling skildringar av några fångstmäns
liv och äventyr i södra Lappland i gamla tider,
före björnens fridlysning. Gaunitz är till synes
väl initierad, enligt uppgift jägmästarson från
Sorsele. Skildringarna hör till de bättre i genren,
några gånger faller Gaunitz visserligen för
frestelsen att låta djuren tänka mänskligt, men
i stort sett avhåller han sig från alla
romantiska överdrifter och floskler, och det är redan
det ganska anmärkningsvärt. Hans stil är klar,
ledig och flärdfri, men suggestiv är den inte.
Författaren saknar det direkta greppet,
jaktäventyren luktar varken svett eller blod, och
landskapet ser man som genom ett fönster.
Skildringarna hör som sagt till de hyggligare
i genren, men genren väntar fortfarande på sin
man. Viktor Lindstrand har illustrerat boken.
Sven Barthel
90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
