Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ZSOLT von HARSÄNYI: Skönt att leva.
Översättning av Sigurd Westberg. Wahlström
& Widstrand 1942. 13:50.
Den ungerske författaren Zsolt von Harsånyi
har i ett par romaner om Franz Liszt och Galilei
dokumenterat sin förmåga som krönikör i den
populära stilen. I sin nya bok har han gjort
Rubens till centralfigur, och en tacksammare
sådan torde man få leta efter. Världsman,
diplomat och konstnär med internationellt
rykte i en person rörde han sig obesvärat i de
kretsar, som styrde Europas öden. Författaren
har kanske överbetonat hans förmåga att samla
alla trådar i sin hand och alltid ingripa i de
rätta ögonblicken, men hans metod att låta
personerna figurera direkt inför läsarens ögon
skapar ett mycket levande intryck utan att det
hela förvandlas till arrangerad historisk tablå.
Romanen vimlar av krönta och okrönta
huvuden, och med skickligt begagnande av det rika
porträttmaterial, som Rubens och andra ställt
till förfogande, har han åtminstone lyckats
framställa en påtaglig yttre likhet. Det är för
övrigt inte bara ett porträttgalleri av samtidens
bemärkta personligheter utan en rundmålning,
som återger det historiska skeendet i sina
huvuddrag och bygger på intim kännedom om
periodens kultur- och personhistoria. Rubens
själv, hans släkt och familj och hans
levnadsöden från pagetiden hos grevinnan Lalaing och
den första lärlingstiden hos Verhaecht fram till
ledarskapet för samtidens ryktbaraste
konstverkstad utgöra naturligtvis skildringens
huvudföremål. Den bild författaren ger av Rubens’
vitala personlighet, hans flyhänta talang, hans
vinnande sätt, hans bildning, hans kärlek till
fädernestaden och Flandern överensstämmer
i det väsentliga med traditionen och går inte
på djupet. När författaren låter honom plågas
av självförebråelser och mindrevärdeskänslor,
därför att han är "påverkad" av Correggio och
inte finner utlopp för sin egen personlighet,
ja, betvivlar, att han har någon, då märker
man plötsligt, att det är en sentima skribent
som har fört pennan. De där funderingarna
stämma varken med dåtidens konstuppfattning
eller med det självsäkra, utåtriktade
snabb-målargeni som hette Peter Paul Rubens.
Thure Nyman
JAMES HANLEY: Oceanen. Översättning av
Gustaf Witting. Ljus 1942.
5:50.
Hanleys skildring av fem på oceanen
kringdrivande skeppsbrutna och deras gradvisa
själsliga upplösning under påverkan av hunger,
törst, viddernas enslighet och räddningens
ovisshet har fått ett kollegialt uppskattande förord
av ingen mindre än Harry Martinson. I detta
fall har man dock ganska svårt att förstå
honom. För det första är bokens svenska dräkt
synnerligen bristfällig och anglicismerna skiner
igenom på ett irriterande sätt. Mycket av det
negativa intrycket kan bero på den saken. Men
det är också sj älva skildringen som gör ett
valhänt och förvirrat intryck. Den lilla
skeppsbåten framställs nästan som om det rörde sig
om ett stort fartyg. Hur den kunnat vaka i den
våldsamma sjöhävningen så som de fem
männen slarvade vid årorna och ständigt kiev fram
och tillbaka över tofterna från för till akter
— ibland tycks alla fem ha hållit till i en
klump i aktern! — det är obegripligt. Och
plötsligt ligger oceanen utan föregående
varning blank och "flat". En massa dylika detaljer
skulle kunna påtalas. De skeppsbrutnas
situation må ha varit aldrig så mardrömslik, men
det är ju de faktiska verklighetsintrycken som
gör den till en mardröm, och dem har
författaren blandat bort.
Hur kusligt ett ämne av typen Medusas flotte
än må vara, kan man fascineras också av det.
Hanley förefaller mig inte ha lyckats meddela
mycket av dess kalla, hisnande ångest.
Gunnar Ekelöf
CHARLES NORDHOFF och JAMES
NORMAN HALL: Botany Bay. Översättning
av Lisbeth och Louis Renner.
Bonniers 1942. 11:—.
Botany Bay heter den plats, där Australiens
första kolonister landsteg. Det hände i januari
1788 och kolonisterna var som bekant
straff-fångar, som engelska regeringen på ett
praktiskt sätt ville placera. Därvid kunde det nog
hända att en och annan hygglig människa, som
på något sätt kommit på kant med rättvisan,
råkade komma med. Det var enligt författarnas
åsikt fallet med hjälten i boken. Läsaren är
inte lika övertygad — landsvägsröveri räk-
91
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
