Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Viveka Starfelt: Porträttet. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VIVEKA STARFELT
PORTRÄTTET
På bion sitter han mycket tyst, stram i
ansiktet och med spända, ansträngda ögon.
Skrattsalvorna ekar omkring honom. En tjock
farbror, som har skinn på rocken, lutar
huvudet bakåt och skrattar: hohoho och hahaha;
munnen blir ett stort, svart hål.
Pojken bredvid honom viker sig dubbel och
håller händerna för magen. Han nästan stönar
av skratt. Och en gång frustar han till så
plötsligt och våldsamt, att en karamellbit flyger ur
munnen på honom och fastnar på ryggstödet
till den bänk, där den tjocke sitter. Det är när
han med mustascherna sätter käppen framför
fötterna på han med skägget, så han faller
omkull.
Det är en stor pojke, åtta, nio år minst.
Richard ser på honom, allvarligare än
någonsin, och ger plötsligt till ett högt skratt, gällt
och konstlat. Mössan glider honom ur
händenia, och han säger, långsamt och mycket
tydligt:
— Jag skrattar, så jag tappar tovan.
Tovan, säger han. Då måste den främmande
poj ken förstå, att han är en stor kille. Inte så
stor som den andre förstås, men stor. Han är
inget smågli, som säger mössa.
Moster Sigyn ser på honom, stryker honom
över kinden och säger:
— Tycker du inte det är roligt? Ska vi gå?
Han stelnar till, drar sig fort undan den
smekande handen och kikar på pojken bredvid
men utan att vrida på huvudet, ur ögonvrårna.
Pojken har ingenting märkt, men han säger
ändå högt och förargat:
— Hör du inte, hur jag skrattar. Aktare,
vad latjo det var, när han falide.
— Ja, nu ska vi gå i alla fall, säger moster
Sigyn en stund senare. Nu börjar de från
början igen.
Det har blivit ljust i rummet. Det är många
som går men fler som sitter kvar. Men Richard
reser sig ändå och följer med moster Sigyn
utan protest. Han måste kissa och undrar, om
man kan göra det på bion. Det är bråttom,
märker han nu. I sin upphetsning glömde han
bort det, när han hörde, att han skulle få gå
på bio med moster Sigyn. Han har aldrig varit
på bio förr. Lasse och Hempa har varit på
"Pinocchio", men då hade Richard kikhosta.
Nu har han varit där i alla fall. Jag har vari
på bio, kan han säga till killarna, när han
kommer hem. Aktare vad latjo det var. Och
han kan åka skidor, och det kan inte Hempa,
och han har legat på sjukhus, och det har
ingen av grabbarna.
Han suckar igen, den här gången av lättnad.
Fast ett slag var det faktiskt riktigt latjo. När
Kalle Anka kom. Det var latjo att se honom så
där levande och stor, inte bara som han var
i målarböckerna och i tidningen.
Utanför W. C. begår moster Sigyn dagens
andra fåt, den här gången en oförlåtlig. Hon
gör ansatser till att vilja följa med Richard in,
frågar förvånat, om hon inte ska hjälpa honom.
Han ids inte svara, stirrar bara skräckslaget
på de båda pojkarna framför biljettluckan,
hotfullt på moster Sigyn och stänger igen dörren
med en smäll efter sig.
104
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
