Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Viveka Starfelt: Porträttet. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PORTRÄTTET
När han kommer ut, är han fortfarande
mycket röd i ansiktet, mycket stram och
avvisande mot moster Sigyn. Hon märker det och
anslår en beslutsam och ansträngt glättig ton,
som kommer Richard att tänka på difteri; just
så där talade systrarna på sjukhuset.
— Nu följer du väl med moster Sigyn hem
och dricker choklad, säger hon. Jag har
väldigt goda kakor, må du tro. Och köla, och
apelsiner.
Det sista kommer nästan bedjande, för
Richard skakar avvisande på huvudet och säger
bestämt ifrån, att nej, han ska hem nu. Hem
och latja med killarna. Och klämma lagg.
Moster Sigyn ser hjälplöst på honom.
— Och jag, som köpt hem så goda kakor,
säger hon omigen. Rösten darrar litet, och han
ser fort och misstänksamt upp på henne. Hon
tänker väl inte börja grina nu igen? Nästan
varenda gång hon varit hemma hos mamma
och pappa på sista tiden har hon gråtit. Eller
kanske inte gråtit precis men sett så där
konstig ut i ögonen och talat konstigt och inte
velat spela Fia eller läsa högt ur "Nalle Puh".
Värst var hon de där dagarna hon bodde
hemma hos dem. Richard hade blivit väldigt
glad, när mamma kom och sa, att moster Sigyn
skulle bo hemma hos dem en tid. Dels för att
han tyckte om moster Sigyn — inte så hemskt
mycket kanske men ganska — och dels för att
han trodde, att morbror John skulle vara med.
Men morbror John hade inte varit med, och
moster Sigyn hade varit så larvig och tråkig
och nästan inte alls lekt med Richard eller de
andra barnen, och allting hade varit hemskt
tråkigt.
Han blev ond på moster Sigyn, när han
tänkte på det, tänkte på den där veckan och
hur hon förstört allting för dem allesammans.
Mamma hade grinat, och pappa hade hela tiden
gått av och an på mattan och sagt: "Hysch —
ge er i väg, ungar!" och alla hade ideligen
farit i väg i bilar utan att tala om vart de
skulle.
Första kvällen hade doktorn kommit. Richard
hade trott, att han kom för att lägga om
blåmärkena på moster Sigyns hals. Men så hade
han hört syster Inga säga till Frida, att
doktorn kom för att ge henne en spruta. Larvigt,
vad? Moster Sigyn, som inte hade trädgård
eller nånting. Och varför kunde hon inte köpa
sin spruta själv, om hon prompt skulle ha en?
Moster Sigyn gråter inte, som väl är. Men
hon ser ledsen ut i ögonen och kramar Richards
hand hårt, hårt.
— Jag kan ju följa med dig en liten stund
då, säger Richard, resignerat-uttråkat.
Litet synd tycker han trots allt om moster
Sigyn. Och så är det ju det, att han är mitt
inne i stån, långt borta från Nockeby och
villan. Man måste åka spårvagn för att komma
hem, och man kan ju inte åka spårvagn utan
moster Sigyn. Han är helt enkelt tvungen att
följa med henne hem och dricka hennes
choklad.
Suckande sticker han sin hand i hennes och
följer henne uppför den smala och smutsiga
gatan, upp till Drottninggatan. Han fryser;
fina rocken är inte alls så varm som overallen
och han har bara ett par vantar. Och moster
Sigyn går alldeles för fort som vanligt, och
hennes hand sitter alldeles för högt upp; man
blir så trött i armen, när hon håller en i hand.
Han försöker dra till sig handen, gå för sig
själv, som han är van. Men moster Sigyn säger,
att det går inte för sig här på Bryggargatan,
där trottoarerna är så smala, och där det är så
mycket folk och bilar. Det är inte som ute i
Nockeby, det, säger hon. Hon säger det i en
nykter, bestämd och litet ruschig ton, som inte
alls är hennes rätta. Hon försöker vara som
mamma, tänker Richard. Eller: han tänker det
inte, men han vet det, så där som han vet
somliga saker.
Vid Drottninggatan tar de en buss och åker
105
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
