- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XII. 1943 /
106

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Viveka Starfelt: Porträttet. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

VIV EKA S TA RF ELT

i väg. Det sitter en löjtnant i bussen. Richard
tror åtminstone, att det är en löjtnant; hans
uniform är inte riktigt likadan som morbror
Johns, men den liknar.

— Moster Sigyn, säger Richard, högt och
litet utmanande. Är morbror John hemma?

Han anar vad svaret ska bli, men han frågar
ändå, varför vet han inte riktigt själv. Kanske
för att han hoppas mot all rimlighet. Just nu
när han ser den andre löjtnanten och hans
uniform känner han en häftig längtan efter mor
bror John stiga upp inom sig. Han vet ingen
han tycker så mycket om. Nehej, ingen i hela
världen, säger han och överdriver inte så litet,
medvetet och trotsigt. Att få rida på morbror
Johns rygg igen ... Det är morbror John, som
gett honom skidorna. Och lärt honom åka. Han
brukade låta Richard åka på sin cykel också;
han fick sitta på ramen, som en stor kille
— inte på pakethållaren som en smågrabb. Och
förr, när han var liten, fick han åka i morbror
Johns bil. Morbror John hade bil då,
bessin-bil. Det hade alla förr. Ja, det där med bilen
är ju något, som mamma talat om förstås;
Richard själv kommer inte ihåg det. Eller jo,
han kommer ihåg det, men inte på ett riktigt
sätt, inte som han kommer ihåg det där med
cykeln och annat, som hänt, sedan han blev
stor.

— Sitt ordentligt, Richard. Du sparkar
damen, säger moster Sigyn.

Hon har inte svarat på hans fråga, och
Richard har inte sparkat någon. Men nu tittar
de på honom, allesammans, tanten mittemot
och löjtnanten och konduktören, som kommer
för att kräva dem på avgiften. Richard blir
blodröd och stirrar förbittrat på moster Sigyn.
Den där dumma, dumma moster Sigyn.

— Jag sparkas visst inte, säger han gällt
och vredgat. Är morbror John hemma? — För
annars vill jag inte följa med, tänker han lägga
till, för att riktigt straffa moster Sigyn. Men
han kniper ihop läpparna och tiger.

— Nej, det vet du väl, att han inte är, säger
moster Sigyn, mycket fort och lågt. Hon håller
på och letar efter pengar till avgiften, gräver
och gräver i sin väska, fast Richard mycket väl
ser, att portenän ligger i ett litet fack för sig
själv.

— Var är han då?

Richard har gjort den där frågan otaliga
gånger utan att få något ordentligt svar. Just
nu måste han göra den omigen, det går inte
att motstå. Anklagande spänner han ögonen
i moster Sigyn, släpper henne inte med blicken.

Moster Sigyn tar fram en sedel ur
plånboken. Konduktören skakar på huvudet: att
han inte kan växla.

— Du har silverpengar i din portenä. Jag
såg, att du la dit dom, när du köpte bildjetter,
säger Richard, påpassligt och fullvuxet.

Moster Sigyn plockar äntligen fram en
tvåkrona. Hon är mycket förvirrad och röd;
Richard tycker nästan synd om henne. Han
känner sig betydligt bättre till mods nu, när
han fått säga det där om bildjetterna och
pengarna i portenän. Han upprepar meningen
flera gånger för sig själv, njuter av det lugnt
auktoritativa i röst och tonfall. Alla har hört,
hur stor han är, och hur larvig moster Sigyn.

Han har nästan glömt bort sin fråga. Men
underligt nog svarar moster Sigyn på den utan
ytterligare påminnelse. Hon säger, att morbror
John är på en ö i Mälaren. Vad för en ö, och
vad gör han där? frågar Richard, nu mera av
hövlighet. Öar är så vanliga; alla människor
far till öar ibland. Han hade väntat sig något
helt annat, något ovanligt och spännande, litet
hemskt, kanske.

Moster Sigyn ser ut genom fönstret och
säger obestämt, att ja, en ö bara. Och på den
andra frågan, ännu mera obestämt: allt
möjligt.

Richard får syn på en brandbil genom
fönstret och förlorar definitivt intresset för
samtalet. Han tycker inte så förfärligt mycket

106

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:56:14 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1943/0122.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free