Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Viveka Starfelt: Porträttet. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VIVEKA STARFELT
om någon, som sluppit ut. Vem det är, och vad
han sluppit ut ifrån säger hon inte. På Sandö
var det en tjur, som slapp ut en gång. Alla var
väldigt rädda utom morbror John; han gick
rakt på tjuren och tog honom i ringen och
ledde hem honom. Moster Sigyn har själv
berättat det.
Den som sluppit ut nu, det är en människa,
för moster Sigyn säger, att han gått in i
våningen och suttit där och väntat. Just nu,
det var bara några minuter sen han gick
härifrån, säger hon gång på gång och låter så
andfådd och konstig i rösten, att Richard
förstår, att jo, hon är rädd i alla fall. Fast inte
för portvaktsfrun, det förstår han nu, utan för
den där farbrorn, vem det nu är. Och i samma
ögonblick han begriper det, blir han så ivrig,
att han måste rycka moster Sigyn i kjolen, tala
med henne, genast. För det är ju synd, att hon
ska vara så rädd, så alldeles i onödan rädd.
Hon är dum, som inte själv begriper, att hon
inte behöver vara rädd, men det är synd om
henne ändå.
För att inte störa moster Sigyn i
telefonsamtalet — man får aldrig, aldrig någonsin störa
stora, när de talar i telefon — går han tätt
intill henne, ställer sig på tå och viskar i örat
på henne:
— Moster Sigyn! Morbror John var ju här
då. Så det var inge farligt alls. Han, som
slippit ut, kunde inte ha gjort oss någe, för
morbror John var här.
— Sch!
Moster Sigyn föser undan honom, häftigt så
att han får en ordentlig dask på näsan. Det är
tacken. Men så kan hon också sitta där och
vara rädd.
Richard går in i vardagsrummet, mycket röd
i ansiktet och ond i ögonen. Han är färdig med
pjäxorna och det andra. Båda knutarna på
pjäxorna har han fått upp, alldeles på egen
hand. Men han väntar sig inget erkännande av
moster Sigyn för den sakens skull, väntar sig
överhuvudtaget ingenting av moster Sigyn.
Hon är elak och dum och tråkig.
Och hon begriper ingenting. Begriper inte
ens, att Den farliga människan inte kunde göra
dem något, när morbror John var där.
Vem kunde Den farliga människan vara, för
resten? En fullegubbe? Eller en ryss kanske?
Eller en sån där farbror, som frågar, om man
vill åka med i hans bil? Sådana är farligast
av alla, det har både Frida och syster Inga
inskärpt hos honom. Men mannen hade ju inte
alls frågat honom och moster Sigyn om den
saken; han hade bara gått in i våningen och
ut igen. Och nu var han borta; han kunde inte
göra dem något, hur farlig han än var. Sà att
moster Sigyn hade inte alls behövt ringa hem
till mamma om det.
Men sådana var de stora jämt; de höll på så
länge om allting. Långa, långa stunder efter
att man varit olydig och själv för länge sedan
glömt bort det, kunde de komma och påminna
en om det. Och om man trillat ner från ett
träd, eller fått en sten i huvudet, så kunde de
tala om det i flera dagar efteråt.
Moster Sigyn hade slutat tala med mamma;
nu var det en annan hon pratade med. en
doktor.
— Menar doktorn —? Ja, men doktorn kan
väl inte...? sa hon flera gånger. Och hon
nästan grät i telefon. Kan doktorn verkligen ta
på sitt ansvar ...? sa hon. Och sedan, med ens
mycket lugnt och långsamt och tydligt: Det är
inte frågan om att tro, doktorn. Jag vet, att
han kommer att ta livet av mig, så snart han
får tillfälle. Han har sagt, att han ska göra det.
och han kommer att göra det.
Richard suckar. Han är så trött på
alltsammans. Moster Sigyn pratar och pratar, tiden
går, och han kommer aldrig hem till Nockeby
och grabbarna.
Med ens känner han med överväldigande
tydlighet, att nu, just nu, vill han vara i
Hempas trädgård tillsammans med Hempa och
108
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
