Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Kate Bang och Fredrik Böök: Heidenstam vid smältdegeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KATE BANG OCH FREDRIK BÖÖK
HEIDENSTAM
VID SMÄLTDEGELN
1
Heidenstams klassiska lyrik har en
fulländning, som läsaren ovillkorligen kommer att
betrakta som definitiv. Man har svårt att
föreställa sig det annorlunda än att dessa dikter,
för att tala med Kellgren, helgjutna sprungit
fram ur en lågande inbillnings sköte. I några
fall vet man, att de verkligen kommit till
plötsligt och oemotståndligt, under en
sinnesstämning, som diktaren själv kände sig inte vara
herre över. Det är det tillstånd som man med
full rätt kallar inspiration. Heidenstam
brukade berätta, att "Pilgrimens julsång" var
frukten av en sådan ingivelse, men att den
kvarlämnade honom i ett ytterst medtaget
skick, som efter en hjärnutgjutning. Något
liknande hade han att förtälja om kärnstycket
i "Ett folk", om "Åkallan och löfte". Han
diktade det sent en natt i sin villa i Djursholm,
och när det var färdigt, så förtalte han, var
han fullkomligt utmattad — han stapplade ut
i skafferiet och tömde på stående fot ett glas
brännvin. Själva den apollinska inspirationen
hos Heidenstam hade aldrig något dionysiskt
inslag.
Med någon överraskning konstaterar man
därför, att Heidenstam likväl ändrat och
omarbetat sina poem ofta nog, och att detta till
och med gäller några av de mest ovanskliga
mästerverken. Som teoretisk estetiker höll han
starkt på den impulsiva inbillningssynen och
var misstrogen mot all stilistisk rationalism,
mot polerandet och glättandet; men i
praktiken var han ingalunda den obeveklige, som
högdraget citerade Pontius Pilatus: "Vad jag
har skrivit, det haver jag skrivit." Det fattades
honom inte självkritik, och han var inte heller
oemottaglig för andras kritiska anmärkningar.
När en andra upplaga av 1895 års "Dikter"
skulle ges ut — det var år 1900 — erbjöd sig
en ivrig ungdom att lämna en lista över de
tryckfel, som han lagt märke till i första
upplagan, och påpekade i det sammanhanget några
ställen, som han förmenade vara språkligt
inkorrekta. Heidenstam tog genast upp ett par
av ändringsförslagen. I "Barrikadsång" hade
det till exempel från början stått:
Knyt vid en rakas skaft som varje ser
en sönderskjuten skjortas röda klutar.
Grammatici hade lärt, att varje var
adjek-tiviskt och inte kunde stå som substantiv, och
Heidenstam rättade nu varje till envar. I en
långt senare upplaga ändrade emellertid
Heidenstam raden på nytt, så att den lyder:
Knyt vid en rakas skaft som folket ser
Ur rytmisk synpunkt var envar onekligen
hårt. Den lilla fläcken hade alltså i decennier
gnagt på Heidenstams konstnärliga samvete.
111
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
