Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Viveka Starfelt: Porträttet. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VIVEKA STARFELT
deles orörlig, som om hon sov med öppna
ögon. Richard drar henne irriterat och
uppfordrande i ärmen.
— Moster Sigyn, säger han gällt och
förargat. Vem har ritat den där stora tavlan?
Den har ju inga ögon. Varför har han inte
ritat dit ögona? Kan han inte rita ögon, eller
har han glömt det? Jag kan rita ögon, jag
brukar alltid rita ögon, när jag ritar, det är
ingen konst alls, kom så ska jag visa dig. Jag
kan rita dit ögona på dig, om du vill.
Han drar henne med sig in i rummet, pekar
och demonstrerar. Där, just där, ska han rita
två runda, svarta ringar, så att tanten på tavlan
kan se, tanten, som ju är moster Sigyn, fast
inte den riktiga, levande moster Sigyn.
Moster Sigyn säger inte ett ord. Hon står
där alldeles orörlig; munnen är öppen, som
om hon skrek, fast tyst, inom sig. Ögonen ser
ut, som om hon skulle tappa dem, som om de
när som helst kunde trilla ner på golvet. Och
hon är vit i ansiktet, vit som Richards näsduk,
nej vitare.
Hon ser och ser, på denna oljefärgskvinna
som är hon själv, hon själv i så hög grad, att
hon aldrig kan komma in i rummet utan att
rygga tillbaka en smula. Som inför en
dubbelgångare eller den oväntade bilden av henne
själv i en lokal, där hon plötsligt finner sig stå
inför en spegelvägg.
Ser på de tomma ögonhålorna, genom vilka
den citrongula tapeten lyser fram. Så skickligt
och behändigt han gjort det; varken
ögonbrynen eller kinderna är skadade. Han har
alltid varit skicklig med sina händer.
Bara ögonen har han skurit bort.
— Om du har en blyertspenna, ska jag rita
dit dem, säger Richard igen, otåligt. Jag kan
göra det, medan du kokar chokladen, lägger
han till, diplomatiskt.
Men moster Sigyn svarar ändå inte. Hon
vänder sig fort om och går, nej springer,
snubbelspringer, in i badrummet, som ligger
i andra ändan av hallen.
Pinsamt välbekanta ljud tränger ut till
Richard.
Hon kräks, tänker han, sakligt och litet
medlidsamt. Hon har ont i magen, det var därför
hon sågde så latjo ut nyss. Hon har väl käkat
för mycket köla eller någe.
Nu får jag nog hennes bakelse också, tänker
han sen. Men tanken bereder honom ingen
glädje. Inte ett dussin bakelser skulle kunna
uppväga denna anhopning av tråkiga
tilldragelser. Så tråkigt som i dag har han aldrig förr
haft, nej aldrig i hela sitt liv, tänker han.
Han står med ryggen mot tavlan, på ett ben,
som en stork. Tittar upp i taket, suckar.
Moster Sigyn har slutat kräkas nu, men ut
kommer hon ändå inte. Inte en tanke på att
sätta i gång med någon chokladkokning,
tydligen.
Moster Sigyn är tråkig, tråkig, tråkig.
Det ringer på dörren, tre långa och tre korta
signaler. I badrummet är det fortfarande
dödstyst. Richard går och öppnar.
Mamma står på tröskeln.
Han blir så glad, när han får se henne, att
han snörvlar till och kastar sig i famn på
henne, alldeles självmant. Han är så glad, att
hon är den hon är.
Att mamma är mamma och inte
moster-Sigyn. Den dumma, dumma, tråkiga,
tråkiga-moster Sigyn.
126
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
