Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Kate Bang och Fredrik Böök: Heidenstam vid smältdegeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEIDEN STAM VID SMÄLTDEGELN
Tendensen i dessa ändringar är klar:
Heidenstam utplånar kåserande,
artistiskt-pole-miska inslag. Kritiken mot det färglösa och
småskurna i det svenska landskapet blir
mildrad. Oppositionen mot traditionella, heroiska
och idylliska toner i svensk lyrik försvagas.
Övergången från åttiotalets missnöjda
stämningar till nittiotalets patriotism är tydligare
markerad 1895 än 1888. Men å andra sidan
har Heidenstam i sin strävan efter realism
blivit mera okonventionell år 1895.
Bondflickan, som tvättar sig vid brunnen — det
sjunde stycket i "Tiveden" — hette
ursprungligen Eva, i "Dikter" kallas hon Fia. "Linnet
strök hon sorglöst ned", hette det 1888; särken
blir det 1895. Hon är inte längre ung och
fyllig, utan stor och knubbig. Målaren har
blivit djärvare.
Men allt i allt är det ändå bara fråga om
lätta retoucher, som lämnar tavlornas karaktär
alldeles oförändrad. Absolut nöjd med den
form som "Tiveden" fått i "Dikter" 1895
förblev Heidenstam emellertid inte. År 1923
— alltså ett tredjedels sekel efter poemets
tillkomst — underkastade han det en revision;
det var under en månadslång vistelse i Pisa,
då han med plötsligt uppflammande energi
ägnade sig åt omarbetningen av några bland
sina yppersta diktskapelser. Resultatet av denna
verksamhet kan man, vad "Tiveden" beträffar,
studera i jubileumsupplagan.
Om bergen hade det hetat: "De stå som
trasmän med slitna / och färglöst blacknade
kappor på." Det kom 1923 att lyda: De huka
som trälar. ’’’’Hur bonden biter sin svarta
kaka", hade det hetat; nu blev det: Här delar
bonden. Det är mindre drastiskt.
I den andra avdelningen har begynnelsen
omarbetats; de båda versionerna återges här:
1888.
Hör furornas dova sorgemusik!
Här är som ville bland kvistarnas spjut
jag vända i ångest och bryta mig ut
ur ödemarkens djup med ett skrik.
Då rullar med ens genom skogens natt
ett sorl av röster och sång och skratt.
Bland kornblå irrljus, som fladdra kring
och stockar som multna sönder,
där skymtar mitt i en växande ring
av druckna, larmande bönder
en mager, svartklädd man.
1923.
Hör furornas dova sorgemusik!
Det är mig som ville bland kvistarnas spjut
jag vända i ångest och bryta mig ut
ur ödemarkens famn med ett skrik.
Var ryker en härd, var glimmar en vik?
De villande stigarna nå ej slut.
Då rullar med ens kring hällar och stup
ett sorl av röster ur skogens djup.
I klyftan, där sista stigen försvann,
där skymtar framför en larmande flock
en mager, svartklädd man.
Detta är inte bara en stilistisk omarbetning
— för övrigt lyckosam — det rör också vid
själva konceptionen. De druckna bönderna
skjuts i bakgrunden, tonen dämpas — sången
och skrattet har tystnat —, det fantastiska
spökljuset över scenen slocknar. Det liknar
mindre en artistisk walpurgisnatt, det har
kommit in mer av den okonstlade
tivedsstäm-ningen.
Man skulle kunna uttrycka det så, att
Heidenstam försökt få bort något av det artistiskt
slängiga, det ogenerat godtyckliga. Dit hör
också det konversationsmässiga i stilen. År
1888 tog han fatt på ämnet, efter skildringen
av Söndags exteriör, med raden: "Där innerst
alltså i askgrått snår"; 1923 blir det "Där
innerst under ett askgrått snår". Och själva
mötet framställes också mindre vardagligt
gemytligt.
117
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
