Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Kate Bang och Fredrik Böök: Heidenstam vid smältdegeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KÄTE BANG OCH FREDRIK BÖÖK
myrdrottningen, den vackra Sahira, uttrycker
samma evighetslängtan som Jairi dotter. Det
är en av Heidenstams mest komplicerade och
drömska skapelser, och han har inte i varje
detalj nått full klarhet. Texten vanställdes
1895 av ett par tryckfel — det talas om
"hundra tunnor vax", men det menas tuggor,
det står hög för högt, och de smädliga raderna
om Svenska akademien lödo:
Jag blir sekter på fyra
bland dina aderton;
ett gubbhus kan jag styra
men ej ett Parthenon.
Här ger Parthenon ingen mening, och
följaktligen träffar ej den skarpa klatschen.
Heidenstam ville ha sagt Helikon; privat var han
angelägen om att rätta misstaget, och
offentligen fick han tillfälle att göra det 1900,
i’ andra upplagan av "Dikter". Ett vanligt
tryckfel var det emellertid inte, snarare en
lapsus — calami eller linguae — ty även
handskriften har Parthenon.
Handskriften visar för övrigt, att
Heidenstam haft svårt att finna den rätta och
tillfredsställande formen för de partier, där den
skapande konstnärens misstämningar mot den
sterila kritiken, mot de enfaldiga recensenterna
och enkannerligen mot Carl David af Wirsén
kommer till uttryck. Ursprungligen var det inte
en geting, utan en tätting, som personifierade
det förhatliga, och om honom handlar en kort
strof.
Nu kom en fången tätting
som borgen höll på ståt:
— När bunden vid min kätting
jag längtar efter mat,
då får jag kritisera.
Jag skrev för dumt på pränt
och därför jag likt flera
har blivit recensent.
Denna tätting, som erinrar om Leopolds
Per Enebom och Tegnérs Hammarspik, var
emellertid uppenbarligen ett alltför stort djur
för att hållas på ståt i myrstacken, och det var
därför artistiskt välbetänkt, att Heidenstam lät
en geting överta hans roll. Det blev de
tjugu-tre rader, som har en argare och hetsigare
rytm, som börjar med "Nu smög ur öppnad
bur / ett tigerfärgat djur" och slutar med
"Om ej min dumhet vore, / blev ej det kvicka
till." Handskriften innehåller emellertid en
äldre, strofisk version av detta parti, längre
och något grövre; skandalen ökas näppeligen
av att den återges:
Jag ser i detta näste
naturens mening bjärt,
ty blott i visdom fäste
hon gadden på min stjärt.
Om silkesskodd, om naken,
var fot har oawänt
en lust att träffa baken
på stackars recensent.
Om kvälln vid tända bålet
skall skämtas kring din tron.
Fast skral i modersmålet,
jag tar Vår Herres ton.
Jag hämtat ur min källa
den store Cerberos:
långt enklare att skälla
än med bevis att slåss.
Mitt bifall blott jag skänker
vad blygt och ödmjukt är.
Håll måtta dock, jag tänker,
för mycket ej begär.
Vart anspråk, som du häver
ej till ett häkte välv.
Om ödmjukhet du kräver
kräv ingen av dig själv.
Jag blir sekter på fyra
bland dina aderton.
Ett gubbhus kan jag styra
men ej ett Parthenon.
Högst bland ditt rikes store
en bänk jag hedra vill.
Om ej det dumma vore,
blev ej det kvicka till.
Det är inte nödvändigt att dröja vid frågan
om orsakerna till Heidenstams vrede mot
120
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
