Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Sven Stolpe: Om att läsa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
snabbläsningsteknik underlättas av ett starkt
personligt intresse. Lättast kommer man
underfund med detta, om man för en författare
lägger fram ett knippe recensioner av hans
sista bok, film eller skådespel... Han skall på
en otroligt kort tid kunna tillgodogöra sig det
väsentliga innehållet i de olika artiklarna och
kunna ge tämligen exakta besked om
kritikernas bedömning av stycke, regi, framförande
och skådespelarprestationer.
5
Har man för sitt eget höga nöjes skull gjort
några iakttagelser av denna art, kan man
inspireras till kätterska tankegångar. Om ögat
verkligen självt sorterar och sovrar så snabbt
och intelligent bland alla de ord, som
tidningar och böcker räcker oss — varför i all
världen skulle vi då ha kvar alla dessa
utsorterade ord? Jag menar: varför skrivs inte
alla sådana trycksaker, som icke direkt är av
konstnärlig art, i ett speciellt förkortat språk?
Jag tänker på politiska telegram och
meddelanden, ledare, recensioner, vetenskaplig prosa.
I alla dessa fall är det enda intressanta det
faktiskt meddelade materialet, respektive
tankegången. Det spelar nästan ingen roll, hur dessa
fakta eller tankar presenteras, bara de
framträder med skärpa och klarhet. Borde inte den
riktiga konsekvensen vara den, att prosa av
denna art klart skildes från konstnärlig prosa,
och att man helt enkelt övergick till en
schematisk uppställning av materialet ungefär av den
art som förekommer i de franska skolböckernas
repetitorier? Jag kunde tänka mig en
bedömning av nya böcker i kort paragrafform:
Innehåll, Stil, Karakteristik, Förtjänster, Brister,
Summering.
Jag kunde framför allt tänka mig de väldiga
vetenskapliga luntorna med sina krypande
företal, sina inledningar och utvikningar,
förkortade till ett tjugutal sidor, uppställda med den
yttersta klarhet och i osvikligt riktiga
proportioner.
Tag till exempel en på många sätt intressant
avhandling som Hugo Kamras’ bok om "Den
unge Heidenstam". Denne författare skriver en
ganska olycklig svenska, och hans bok har
försvagats av dels en mängd egna ganska
ovidkommande reflexioner, dels en viss oförmåga
av rent konstnärlig karakteristik. Det nya och
värdefulla i hans bok — sammanhang,
inflytelser, nya dokument, redogörelser för
Heidenstams vänner och resor etc. — skulle kunna
med full klarhet ställas upp på ett femtiotal
sidor, utan att bokens vetenskaplighet därmed
på ringaste sätt skulle förminskas. Inom
naturvetenskaperna förekommer för övrigt sedan
gammalt detta skrivsätt, som är det enda kyska
och intelligenta.
6
Nu har säkert den kritiske läsaren redan mer
än en gång för sig själv muttrat: "Men vad
i all världen skall denna snabbläsning
egentligen tjäna till? Varför inte läsa långsamt och
vettigt och — smälta sin lektyr?"
Jag vill svara: denna metod för
snabbläsning har givit sig själv såsom absolut
nödvändig. För mitt arbete är jag tvingad att läsa
över två böcker per dag, och jag läser
dessutom åtta dagliga tidningar samt fjorton
tidskrifter i veckan. Därtill kommer allt slående
i källskrifter och vetenskaplig litteratur. Endast
genom att utbilda mig till snabbläsare har jag
kunnat bemästra det stoff, som dagligen tränger
sig på mig i mitt arbete.
Framför allt är det emellertid en annan sak
som är viktig. Det har — både privat och
i kulturdiskussionen — ständigt slagit mig, att
många, som yttrar sig i svåra frågor, helt
enkelt icke har läst — klassikerna. Den som
diskuterar problemet vitalism och kultur har
kanske bara skummat referat av Ortega y Gasset
126
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
