Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
fullaste av Hemingways epigoner, John 0’Hara,
av detta material har lyckats fixa till en sorts
mellanting mellan "Dimmornas kaj" och "Anna
Christie" — om rotlösa existenser, krogar,
hamnpirar, pråmar, vattenplask och dimma.
Man kan inte begära något av en film som
bygger på en sådan bok; men den hade ändå
en viss personlig touche, ett tonfall, och det var
0’Haras. Han är rapp i mun och hårdfjällad,
men vad han med sina kryddade
storstadstonfall vill ha sagt är att två erfarna personer av
motsatt kön borde kunna erfara en stor och
hänförande lycka tillsammans. I hans romaner
kommer livets djävulskap emellan och slår
sällheten i skärvor, men på film tolereras inte
sådant och här gick det lyckligt, efter det att
bruden först hade försökt ta livet av sig och
sedan kramats ofärdig av en ful gubbe.
På denna lite passerade blandning av
karskhet och sentimentalitet hade man nedlagt en
hel del omsorg. Jean Gabin debuterade som
hollywoodartist och uppträdde med vanlig
självfallenhet, men hans ansikte var av
fotografen utmodellerat med större liv än det
brukade vara i de franska filmerna. Ida Lupino
intresserade genom att denna gång bringa sin
neurotiska spändhet att mjukna lite; hon
blommade, om man får uttrycka sig med en sådan
förförisk banalitet, både mörkt och vackert,
och hon verkade kanske ännu mer lovande än
någonsin. Som den fula gubben, Gabins
tvivelaktige vän, var Thomas Mitchell durkdriven,
och Claude Rains var bra som en snäll gubbe.
Ett par bilder var suggestiva: i lä av den stora
hamnpiren, där stänket från vågorna på
sjösidan snärtar upp med jämna mellanrum.
Thorsten Jonsson
Farligt område (Swamp Water). Jean Renoir.
20th Century Fox.
"Farligt område" har de likheterna med
"Stormdriven" att den bygger på en
amerikansk debutroman av enklare slaget —
skriven av Vereen Bell — och att en fransk artist
där gör sin amerikanska debut. Fransmannen
är Jean Renoir, och hans insats består i att han
har skapat en mera mänsklig atmosfär kring
de grovhuggna och alltför karlavulna personer
som uppträdde i boken. Men i övrigt är filmen
anmärkningsvärt lite individuell: den inte bara
följer bokens enkla händelseförlopp med en
rekordartad trohet, som bild ansluter den sig
också långa stycken förvånande nära till John
Fords filmupplaga av "Tobacco Road", "Deras
hela värld". Annars fanns det något i boken
som säkert kunde ha varit tacksamt, en ganska
suggestiv skildring av ett träskområde i Georgia,
som ännu för en mansålder sedan lär ha varit
outforskat. Men filmträsket var nog bara en
jättebalja i ateljén; det föreföll märkvärdigt
hygieniskt och myggfritt, och kameran var
mycket noga med att inte vända blicken över
tre meters höjd.
Av skådespelarna var det bara Walter Huston
man fäste sig vid. Han är en framstående mimisk
artist. Thorsten Jonsson
Dårarnas paradis (Palm Beach Story). Preston
Sturges. Paramount.
Om en person med vissa estetiska anspråk
urskillningslöst skulle gå på bio, skulle det
troligen inte dröja länge förrän han fått total
avsmak för denna form av underhållning. Så
lågt ligger nämligen gåtfullt nog alltjämt
filmproduktionens genomsnitt. Men även om man
vidtar alla tänkbara försiktighetsåtgärder vid
valet av program, råkar man då och då ut för
en stjärnsmäll, från vilken man endast
långsamt reser sig. Ett sådant slag är "Dårarnas
paradis", och det utdelas helt oväntat av
Preston Sturges, upphovsmannen till den
eleganta "Lady Eve" och den intressanta "Med
10 cents på fickan". Sturges har förvisso visat
sig vara en överraskningarnas man, men från
och med nu får man betrakta honom som
direkt farlig. Den craziness som behärskar
denna film är uteslutande olustig, rena
besattheten helt enkelt. Det ginge ju an om filmen
kunde uppfattas som en satir mot amerikansk
överklasspöbel eller mot det vältrande i
smaklös lyx som brukar utmärka de erotiska
hollywoodfarserna, men tyvärr torde Sturges’
avsikter ha varit alldeles oskyldiga. Han har varit
ute för att roa, men skämtet är glädjelöst,
destruktivt och mekaniskt, ett hårt,
hänsynslöst råflabb med käften full av guldplomber.
Det är en kuslig urartning av amerikansk
mentalitet, som uppenbaras i en sådan här film.
Fick den inte sitt grundskott i Pearl Harbor
så måste den när och var den än uppenbarar
sig bekämpas med alla medel. Ett rått lättsinne
av detta djupt odemokratiska slag är lika
motbjudande som någonsin den nazistiska
kvasi-mystiken. Georg Svensson
148
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
