Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
manskap. Allt skildras precis som det går till,
utan ett ord för mycket, med tyngd och
saklighet i varje sats, i varje replik. I samtal man
och man emellan från kaptenshytten till
eldarkojerna läggs aktuella sjömansproblem klart
och påtagligt upp, och man får från början en
stark känsla av att Holmström inte bara trycker
på många ömma punkter utan också kommer
med många lyckliga förslag och lösningar.
Främst pläderar han för gott kamratskap
under omutlig disciplin, alltsammans baserat
på erkännande av var mans insats och
människovärde.
Själva katastrofen målas med en Marcus
Larssons våldsamma nattkolorit — utan att
den sakliga tonen en sekund darrar på målet.
Minuterna innan Arcadia träffas av torpeden,
har samma öde drabbat en tankångare för
över, som genast förvandlas till ett eldhav.
Medan en av Arcadias båtar söker bispringa
den dödsvigda besättningen, får Arcadia sitt.
Hälften av manskapet omkommer — hemskast
steward, som förgäves söker tränga sig ut
genom hyttventilen, hem till sin lille son,
som han aldrig sett. Resten räddar sig i
livbåten, och nu stegras skildringen till stor epik.
En jämförelse med den berömda berättelsen
om Bountybesättningens tusenmilarodd för
livet ligger nära till hands — men utfaller till
Holmströms favör. Hans skildrings- och
karakteriseringskonst firar i detta kargt
monumentala avsnitt en stor triumf. Med sitt orubbliga
lugn och sin obändiga kraft påfallande lik
kommendörkapten Bligh men oändligt mycket mera
mänsklig än denne sitter kapten Malmborg
själv vid rorkulten — en svensk båtbefälhavare
av det slag som inger både tillgivenhet och
respekt. Vid sin sida har han förste styrman,
typiskt svensk också i sitt djupa alkoholförfall,
varur han dock i farans stund reser sig som en
hjälte och ett föredöme — för att liksom flera
mannar snart dö av de brandskador, som
han ådragit sig vid räddningsförsöket av
tankångarens folk.
Svensk av bästa snitt är för övrigt hela
besättningen — Olle Dunder, den kvickhuvade
eldaren, som varit med om spanska
inbördeskriget och som under sin fräna
"folkfrontsmentalitet" visar både gott hjärta och en aldrig
svikande rådighet; andre maskinisten, som
sökt syndabot i religionen och bär alla vidrig-
heter med ödmjukt tålamod och värdig
hållning; de övriga icke att förglömma. Envar har
något att bära fram, envar är människa och
allesammans ödeskamrater i det lilla nötskalet
på Atlantens väldiga böljeberg.
Holmströms huvudintresse gäller männen,
deras av individuella erfarenheter betingade
sätt att reagera inför olyckan och framför allt
deras sociala problem och förhållanden. Om
livbåtsfärdens fortsättning och den slutliga
räddningen fattar han sig effektfullt kort. Det
sker i form av några loggboksblad, förda av
den ende passageraren, fotograf Alling, som
i stenstil förtäljer om den svåra kampen mot
död och övermäktiga element. "Cazallons
loggbok" av Jules Verne med sin utdragna
spök-stämning och sina reminiscenser från historien
om Medusas flotte är inte på långt när så talande
som dessa korta anteckningar om svenska
sjömäns omänskliga lidanden och tappra
uthållighet. Det är sanningen och intet annat som
Holmström givit, och just därigenom vädjar
hans mönstergillt koncentrerade dikt om
vardagens hjältar så varmt till våra hjärtan.
Einar Malm
Karga öden
MARGIT NIININEN: Ensamma ansikten.
Bonniers 1942. 5: 75.
Allvar är vackert. Det rensar bort
grannlåterna och kommer det naket väsentliga att
framstå. I varje fall är det så i Margit
Niini-nens novellsamling "Ensamma ansikten". De
fem berättelserna är skrivna av en i sig själv
sorgsen människa, erfaren, prövad, rättrådig,
vars konstnärliga instinkt söker sina motiv i
karga och ovanliga öden där människor
drabbats så djupt att de nästan kommit på andra
sidan sorgen. Det är svårt att tänka sig ett
dystrare ämne än det i "Likvaka". Alina, den
inbundna finska kvinnan, mäktig sin ras’
intensiva förmåga av hat, har utkrävt en
fruktansvärd hämnd på den man som under lång tid
har kränkt henne alltför bittert. Nu vakar hon
vid hans lik och hela livet drar förbi. Med
ytterst knappa medel lyckas författarinnan
antyda hur hatet långsamt släpper sitt grepp
om henne. Man tror på denna katharsis,
känner en fläkt av sällsam frid. Sergeanten i novel-
156
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
