Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
len "Fyra på fältlasarett" gör en liknande
upplevelse. Medan hans kamrater en efter en går
över gränsen, plötsligt tystade i sina frågor,
sina smärtestön, sin feberyrsel, känner
sergeanten, som är den ende intellektulle av de fyra,
hur hans pansar av sarkasm och kyla
genom-brytes av frid. Befriad från sin inkapslade
dödsfruktan somnar han lugnt, mystiskt styrkt
och tröstad av några ord ur Thomas a Kempis.
Margit Niininen har en säregen förmåga att
fästa vår uppmärksamhet på de ögonblick då
en människa är alldeles ensam. Det är
verkligen ensamma ansikten, hennes gestalter,
fram-dykande ur mörkret. Hennes prosa med de
korta, knappa meningarna är uttrycksfull och
klar och hon når sina realistiska verkningar
med små medel. Det är till exempel mycket
innehåll sammanpressat i den första novellens
livsbild från barnhemmet; den säger något
väsentligt om den själsmekanik som tvingar
den djupast hungrande och besvikna att skapa
sig den mest strålande illusionen. I ingen av
de nämnda novellerna är ett leende tänkbart,
men porträttstudien av fröken Dorothea Sax,
de fattigas välgörarinna, som mödar sig med
att fatta det komplicerade livet och finner det
strävsamt att vara god, har en och annan glimt
av mild ironi.
Margit Niininen har säkert mer att komma
med. Det sorgbundna tonfallet, allvarsgrunden
i hennes bok, är något individuellt men kanske
också finländskt. Det kommer en att tänka på
ett mörkt och ensligt vatten med "strandens
fura" speglad. Margit Abenius
Mera sand
ALBERT OLSSON: Gränsland. Tiden 1942.
9:50.
I "Gränsland" fortsätter Albert Olsson att
berätta om den halländska kustby på
1600-talet, som han skildrade i sin förra roman,
"Sand". Den nya romanen har samma goda
egenskaper som "Sand": den är bra skriven,
på en korthuggen, kraftig, rejäl prosa, och
vad den har att berätta om sturska skattebön-
der och fega frälsebönder, härsklystna herrar
och råa knektar, listiga krögare och hedervärda
prästmän är gediget, övertygande och ofta
spännande. Somligt om ödena i bondbyn är
kanske rentav bättre skildrat i den här boken:
den lite isländska kärvheten verkar bättre
balanserad, inte överansträngd. I gengäld
har här kommit in lite av historisk läsebok;
"Gränsland" berättar nämligen om hur de
halländska bönderna hade det under Karl XI: s
krig, när de klämdes mellan den svenska hären
och de danska herrarna och deras trupper, och
medan situationen i byn och böndernas ovilja
mot krigandet är mycket trovärdigt skildrade,
vill det inte bli någon flykt över de historiska
exposéerna (svenskarna "skyndade i ilmarscher
mot Lund").
Men trots all gedigenhet och trots den
upp-piggande verkan som dialogens ofta ganska
saftiga och lyckade lakonismer har, är det
svårt att bli riktigt entusiastisk över Albert
Olssons roman. Redan i "Sand" fanns det en
del upprepningar och en del onödiga saker;
situationerna var inte för utdraget berättade,
men de var för många. Här kommer nu nära
450 sidor till, fortfarande av samma slag, och
det blir lite för mycket av det goda, låt vara
att perspektivet här är ofredens och inte, som
i den förra boken, huvudsakligen den
vardagliga maktkampens. Tre generationer
Broek-husen har i de båda volymerna alltför många
gånger hunnit komma galopperande in i byn,
och en Gudmarsson har alltför många gånger
stått på gårdsplanen, bredbent och uppkäftig,
med blodet kokande; och alltför många gånger
har man fått vara med om hur sanden kommit
blåsande från stranddynerna in över byns ägor,
begravt myllan och silat in under kläderna.
När "Gränsland" slutar är bonden Töre
Gudmarsson, verkets huvudperson, lite mildare i
lynnet men fortfarande vid ganska god vigör,
och han har flera styvsinta söner i livet; och
i ett av de sista kapitlen har en hård storm
sopat undan årtiondenas sandlager från åkrarna.
Man hoppas nu att den begåvade författaren
inte ska känna sig förpliktad att i en ny volym
hålla gravöl över återstående Gudmarssöner
och forsla fram all sanden över åkerjorden
igen. Thorsten Jonsson
157
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
