Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
man, och av Jelenas tafatta kärlekshandel med
den unge officeren Kolofrat. Av politiska skäl
tvingas hon lämna den trots allt betryggande
isoleringen på Golodai och kastas småningom
i armarna på Rubzoff, liksom Kolofrat en
nyckelman i den underjordiska vitryska
rörelsen men av åtskilligt hårdare virke. Man får
i senare hälften livfulla bilder från dessa
petersburgska emigrantkretsars hektiska
nöjesliv i det fördolda. Dessa är det bästa i boken,
som annars lider av en viss känsloförlamad
melankoli. Historien slutar med att först
Kolofrat och sedan Rubzoff blir offer för angiverier
eller lönnmord och att Jelena själv på allvar
vänder sin blick mot utlandet.
Man irriteras, särskilt i början av boken, av
att revolutionen behandlats som luft, men man
förstår å andra sidan att detta är psykologiskt
riktigt och att en flicka av Jelenas typ,
konservativ och föga rörlig, varken i intellekt eller
känsloliv, knappt kan ha haft möjlighet att
reagera på annat sätt, bland annat för att
rädda sig själv. Boken är inget mästerverk,
men den är bitvis även dokumentariskt
intressant och framförd i en vårdad översättning.
Gunnar Ekelöf
Drömspelets Strindberg
MARTIN LAMM: August Strindberg. Del II.
Efter omvändelsen. Bonniers 1942.
14:—.
VAGN BØRGE: Strindbergs mystiske Teater.
Munksgaard. København 1942.
Strindbergsforskningen är inte avslutad med
Martin Lamms tvåbandsverk, vars andra del
nu utkommit, men den inträder i ett nytt skede.
Hittills har det mesta som skrivits om
Strindberg fått sin prägel av det hetsiga angreppet
ocfy det krampaktiga försvaret. Strindberg var
själv inte utan skuld i detta, men frågan om
skuld och oskuld i den litterära polemiken
måste avskrivas och dimmorna kring slagfältet
lösas upp innan man kan se klart. Den
tongivande kritiken här i landet har gjort sig
skyldig till en brist på generositet gentemot
Strindberg som på ett ledsamt sätt avslöjar
vår litterära traditions beroende av
partibildningar, lidna oförrätter och mottagna tjänster.
Samtidigt blev Strindberg utomlands, framför
allt i Tyskland, mycket snabbt helgonförklarad
av en hänförd essayistik, som höljde in
skaldens hela gestalt i abstraktionernas dimma;
han skulle själv inte ha förstått mycket av
dessa sinnrika utläggningar. Det är Lamms
förtjänst att mellan dessa båda läger ha sökt
sig en medelväg där uppskattningen inte
utesluter den sakliga kritiken. Han har tagit på
sig den skenbart enkla uppgiften att först och
främst ta reda på vad Strindberg verkligen
menat — om detta är den av tyskarna
förkättrade "filologiska" metoden ser man svårligen
någon utväg att slippa ifrån den — och
därnäst har han försökt göra en tolkning och en
bedömning med bevarande av forskarens lugn.
Verket om Strindbergs dramer stod ännu
delvis under inflytande av Strindbergs
våldsammaste skådespel, striden om hans egen
person; där ekade ännu något av
strindbergsfejdens gälla repliker. När det nya verket kommer
ut har åtskilliga vindar hunnit dra över
valplatsen, sikten har klarnat och den verkliga
strindbergsforskningen inaugurerats.
Samtidigt ger en dansk författare, Vagn
Børge, ut en stor och detaljerad avhandling
om Strindbergs "mystiske Teater", främst "Ett
drömspel". Författaren har verkat som teater
regissör i Tyskland och döljer inte sina
sympatier för tysk filosofi och tysk
strindbergstolkning. De svenska insatserna på området
utsättes boken igenom för en förintande kritik;
de har enligt Vagn Børge brustit i förståelse,
inlevelse och uppskattning, ehuru de haft en
del förtjänster i det "filologiska". Det ligger
i sakens natur att en sådan uppsjö av
beskyllningar då och då måste träffa rätt. Vagn Børge
påtalar sålunda med fog hos många svenska
forskare en utpräglad likgiltighet för
Strindberg. För Bööks insatser på detta område bör
sättas ett märke i litteraturhistoriens marginal;
osannolikt är inte att denne författares kritiska
insats kommer att värderas i första hand efter
hans försök att ta ner Strindberg, Hjalmar
Söderberg och Pär Lagerkvist. Men alla dessa
författare är redan erkända klassiker, och det
kommer inte att dröja länge innan Strindberg
167
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
