Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
mål behöver ingen sväva i ovisshet; han tar
ner månen, staplar Pelion på Ossa och uppför
vilda krigsdanser för att ådagalägga den. Man
kan lugnt hävda att Ferlin är tillräckligt stor
skald för att vara föga betjänt med de devota
knäfall som ägnas honom sida upp och sida
ner i denna bok. På ett ställe är man inte långt
ifrån en parallell med Kristus.
Boken inledes med några reflexioner om
Ferlins personlighet. Det ligger i sakens natur
att dessa trots sin nästan rörande hängivenhet
ibland måste verka närgångna och påträngande.
Annars finns här åtskilliga sanningskorn:
"bohemdraget", liksom diktarens strävan efter
ärlighet och äkthet framhålles fint och riktigt.
Själva levnadsteckningen börjar som sig bör
med en inventering av det andliga
fädernearvet. Om Ferlins mor heter det, apropå
hemmets affärer: "Dessa sköttes då istället av den
lugna och kloka hustrun, som i förhållande till
mannen väl får antas ha varit mera ’normal’
— trots en säkert tämligen enastående fysisk
och andlig spänstighet." En så hög
uppskattning av det abnorma kan anmälaren inte erinra
sig tidigare ha mött i svensk litteratur.
En och annan med särskild
kombinationsförmåga utrustad individ har nog kunnat hysa
en misstanke om att Ferlins barndomsminnen
spelat en viss roll för hans senare diktning;
han kan känna sig stolt, ty han har haft
alldeles rätt! Man har faktiskt kunnat ana att
diktaren själv sett några av de
ödebygdslandskap med milor som bildar en ytterst suggestiv
miljö i några av poemen och det är ju roligt
att få det bekräftat. Att Ferlin hämtat symboler
från det marknads- och cirkusliv han sett i sin
barndoms Filipstad har man också liksom haft
på känn och det hade nog gått i läsaren även
om inte doktor Häggqvist tagit till storsläggan
för att hamra in det i hans skalle. "Kuriöst
nog förhåller det sig nu också så att Nils som
liten en gång t. o. m. medverkade som
karusellskötare!" Man riktigt hör, hur författaren
vill att läsaren ska slå ihop händerna och ropa:
Tänk!
Ferlin är värmlänning; på liknande sätt
förhåller det sig som bekant med Fröding och
Selma Lagerlöf, vilka alltså dras fram som
staffagefigurer. Men i motsats till dem måste Ferlin
"på grund av sin reflekterande och innerst
alltid etiska inställning ha känt ganska litet
intresse för traktens alla skönhetsvärden". Det
är onekligen en alldeles ny synpunkt. För
övrigt torde Frödings läggning ha varit väl så
reflekterande som Ferlins.
Det ingår i Häggqvists livsåskådning att
geniet måste uppenbara sig i varje rörelse dess
bärare råkar göra. Han gör sitt bästa att pressa
Ferlins charader, kupletter, tillfällighetsrim
med mera — tillkomna utan varje litterär
pretention — på alla tänkbara stilistiska finesser
och varje hans handling på ett gränslöst
symbolvärde. Ferlins slagsmål och mellanhavanden
med polisen i Filipstad väcker ju inte hos
någon vettig människa något fariseiskt
fördömande. Men de behöver inte heller infogas
som kapitel i en helgonlegend.
Överhuvudtaget tillhör det de litterära
mysterierna, varför stora skalder alltid måste
utrustas med egenskaper som de obestridligen
inte har. Häggqvist gör våldsamma
ansträngningar att förvandla den geniale
improvisatoren Ferlin till en intellektuell personlighet
och en filosofisk grubblare. Diktaren kan ge
en genialt intuitiv livsbelysning, han har med
geniets intensitet upplevat väldigheten i livets
och dödens tvekamp, men det betyder därför
inte, att han har ett intellektuellt behov att
komma till rätta med de metafysiska
problemen.
När Ferlinforskningen börjar på allvar
kommer doktor Häggqvists bok givetvis att bli en
källskrift av värde i fråga om de faktiska
förhållandena. Men någon nyckel till Ferlins
sällsamma och fascinerande diktarpersonlighet ger
den inte. Helge åkerhielm
En stor mans hustru
JEAN BURTON: Richard Burtons hustru.
Översättning av Ingeborg Essén.
Bonniers 1942. 11:—.
Det victorianska England kunde framvisa
åtskilliga personligheter, som endast med
svårighet eller icke alls kunde inpassas i den trånga
ram, som den borgerliga anständigheten
godkände som "decent". En av de sällsammaste
figurerna bland dessa fribytare var säkert
Richard Burton, officer, orientalist och
upptäcktsresande. Om honom och hans äktenskap
med den även hon åtskilligt originella Isabel
170
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
