Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
utan en tragedis storhet. Den av
huvudaktörerna, som nu tagit till orda, är inte heller
någon imponerande gestalt. Om furst
Starhem-berg ter sig relativt mänsklig, så beror det
mest på att medan han företräder en hårdför
och tämligen idéfattig junkermentalitet,
representera hans segrande antagonister brutaliteten
som självändamål. I de nu publicerade
memoarerna är också det självbiografiska materialet
ordentligt putsat; Starhemberg vidgår inte att
det först var omkring 1930, som han plötsligt
upptäckte att ett självständigt Österrike ägde
något berättigande, och sin hätska
antisemitiska propaganda förtiger han visligen. Men
han medger utan omsvep "att ingenting är
bättre än ett slagsmål då det gäller att stärka
en idé eller ett politiskt ideal" och det säger
ju en hel del. Efter att i sin ungdom ha
deltagit i Hitlerkuppen i München tjänstgör
Starhemberg nu som stridsflygare i England,
men det är förklarligt att man på sina håll
knorrar över en sådan allierad.
Någon diktatorstyp eller något
diktatorsämne är dock inte Starhemberg; det
förutsätter antingen en viljekraft eller en demoni,
som båda äro främmande för denne
politiserande högviltsjägare med tuppfjäder i hatten.
Som ledare för Heimatschutz, Österrikes
fascistiska milis, och som Mussolinis personlige vän
intog dock Starhemberg under några år en
verklig nyckelposition. Om det hopplöst
förvirrade intrigspelet kring Dollfuss och
Schu-schnigg — i vilket major Fey enligt mångas
vittnesbörd var skummast bland de skumma —
har Starhemberg åtskilligt att säga, men
intressantast äro utan tvivel de utförliga referaten
av hans samtal med Mussolini. Starhemberg
gör ingen hemlighet av att Österrikes hela
existens vilade på Mussolini, och att han själv
gång på gång tog emot pengar av den italienske
statschefen för att kunna propagera för ett
"fritt" Österrike. När talet som oftast faller på
Tyskland, då rullar II Duce vilt med ögonen,
dunkar med nävarna i bordet och far ut mot de
tyska barbarerna i exakt samma ordalag som
nu mot de engelska. Han uppmanar
Starhemberg att göra motstånd till det yttersta; det
är ett italienskt livsintresse att nordgränsen
hålles ren från tyskar. Ibland misströstar dock
Mussolini om sin förmåga att fortsätta kampen
— ensam, eftersom de kortsynta engelsmännen
inte kunna förstå hur allvarlig den tyska faran
är. Och när han slutligen såsom boren
maktpolitiker vänder upp och ner på dynamiken
för att basera sitt imperium på ett starkt
Tyskland och ett hjälplöst sjunkande
Storbritannien, ja, då blir det en ny italiensk bokföring
och namnet Starhemberg raderas hastigt ut.
Ulf Brandeix
Klassikerfragment
ROMAIN ROLLAND: Rousseau. Översättning
av Göran Salander. Bonniers 1942.
5:75.
ANDRÉ MAUROIS: Voltaire. Översättning av
Göran Salander. Bonniers 1942.
5: 75.
DIDEROT och d’ALEMBERT: Tre dialoger.
Översättning av G. Åman-Nilsson.
Tiden 1942. 4:—.
THOMAS MANN: Schopenhauer.
Översättning av Ingemar Wizelius. Bonniers
1942. 5: 75.
Av de fem skribenter i världsklass, som
presenteras för svensk publik i ovan angivna,
lättillgängliga urval, förefaller Rousseau vara
den ojämförligt störste. Han är det originella
snillet, omstörtaren, mannen som tvingade på
de åtföljande århundradena sina egna idéer
och fördomar med en sådan kraft, att nu
knappast någon är rätt medveten om hur
ofantligt mycket han ärvt från den halvgalne
schweizaren. Och vilken överdådig skribent
han är! Mot urval kan man alltid komma med
kritik; för recensentens smak skulle ett annat
och längre parti ur "En ensam vandrares
drömmerier" och några av privatbreven väl ha
försvarat sin plats. Romain Rollands
inledning är välskriven och mindre kaotisk än vad
man annars är van vid hos denne författare;
men den ger knappast en föreställning om det
häpnadsväckande, det unika och
världshistoriska hos Rousseau. Med rörelse repeterar man
emellertid — i den vårdade översättningen —
särskilt savoyardprästens bekännelse och det
sublima teaterbrevet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
