Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Mårten Edlund: Makt. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAKT
fråga om. När han plötsligt insåg att
Prinsen hade hoppat över grinden ut mot ett
nysått fält drog han in tyglarna så att
hästen reste sig på bakbenen. Han stod en stund
och stampade medan han slog med
frambenen. Då han märkte att luften inte gav
fotfäste gick han ner igen. Han blödde lite ur
munnen av betslet.
Prinsen var alldeles lugn då han hoppade
av. Han såg efter hur långt han hade ridit. Mer
än halva fältet. Då var det ingen idé att vända.
De pustade ut lite båda två.
När de fortsatte kiev Prinsen försiktigt, och
inne i skogen fick han själv bestämma hur han
ville gå. På stallplanen stod Karlsson och tog
emot dem.
Han gick upp och klädde om sig och tittade
sen in till Rigmor för att hälsa.
— God morgon! Hur har du sovit?
Hon hade just vaknat och satt och åt
frukost.
— Som vanligt. Några timmar fram på
morgonen.
Rösten var kall och hård. Han hatade den
där rösten och kände att hon föraktade honom
för att han lät sig påverkas av den. Och hon
använde den för att få tillfälle att förakta
honom också. Det var han säker på. Han visste
att hon hade somnat tidigt, och han visste det
just därför att han inte hade hunnit med hela
den där ödesdigra kvällen. Men hon kände inte
till att han visste det. Och varje gång han
behöll sin hemlighet, kände han sig lika
generös för att han kostade på henne den lilla
illusionen.
Han stod kvar och såg på henne. Hon
slutade äta och borrade en vass blick i honom.
Han förstod inte varför hon gjorde det, och
han trodde inte att hon förstod det själv heller.
Om det inte bara var ett försvar mot
verkligheten när dagen kom och avslöjade den. Han
ville åtminstone tolka det så. Och när så natten
var inne med drömmar och syner och mörkret
skyddade henne, kunde hon lägga av sig sitt
hårda skal. Då behövde hon det inte längre.
Om han inte brydde sig om att kämpa med
henne eller om han inte uthärdade hennes
blick, det gjorde han inte klart för sig. Tigande
lämnade han henne, och i dörren tvingade hon
honom att vända sig om. Han försökte le mot
henne, men det gick inte. Varför? Varför?
tänkte han när han gick nerför trappan.
I den stora matsalen satt han och åt
alldeles ensam. Ingenting smakade honom. Han
kände fortfarande hennes blick. Den måste han
komma ifrån. Han stred en stund med sig själv
innan han gick bort till ett skåp och slog upp
ett glas konjak, som han tömde i ett drag. Men
så kunde det inte fortsätta. Inte varje morgon
åtminstone. Hon hade kanske märkt det på
sista tiden, och det var därför... Nej, inte
därför. Det hon hade, det satt inuti henne.
Hon hade varit likadan i över tio år, och han
hade bara hållit på ett par månader. Lina hade
märkt det, men hon stod på hans sida. Och för
honom var det bara tillfälligt för resten.
Han gick tillbaka och satte sig vid bordet
igen och drack en kopp starkt kaffe. Något
annat kunde han inte få ner. Han försökte låta
bli att tänka på henne. Solen flödade in genom
dörrarna, som stod öppna ut mot terrassen.
Han bestämde sig för att gå ner i stallet och
se till Prinsen.
Knappt hade han hunnit över gårdsplanen
förrän han hörde någon komma springande.
Han vände sig om. Det var Lina.
— Hör nu, herrn, flämtade hon.
Han förstod att det var något med Rigmor,
men han kunde inte låta bli att le när han såg
stora, frodiga Lina komma skumpande.
Leendet suddades ut när hon kom närmare och
han såg hennes skräckslagna ansikte.
— Säg någe då människa! Vad är det fråga
om? ropade han till henne innan hon ännu
hade hunnit fram. Han kom sig inte själv för
205
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
