Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Mårten Edlund: Makt. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÅRTEN EDLUND
När han vaknade böjde han sig fram över
henne. Hon låg med ögonen slutna, och det
plågade draget över hennes ansikte var borta.
Det var bara det fina nätverket av smårynkor
kring ögonen som inte kunde suddas ut. Han
kiev försiktigt ur sängen, smög sig på tå in
i badrummet och lät vattnet rinna sakta för
att inte bruset i rören skulle väcka henne. Från
badrummet gick han in i sitt eget rum.
Vårsolen lyste in klar och skarp, och han måste
först kisa ett tag för att vänja sig. Hans ögon
hade ännu inte riktigt glömt mörkret som de
nyss hade lämnat. Han slog upp fönstret och
stod en stund och lät solen torka några
vattendroppar som han hade kvar på bröstet och
i ansiktet. Han såg hur dropparna krympte
ihop, det kröp i huden på honom, och han
ryste till lite när nattkylan från det mörka,
slutna sovrummet rann ur honom. Så klädde
han sig snabbt i en tunn skjorta och ridbyxor
och drog på sig stövlarna.
Där nere stod kaffet redan framme. Han
tömde första koppen i ett drag, och sen tände
han en cigarrett och slog upp en kopp till. Lina
kom in med morgonposten.
— Har Karlsson kommit? frågade han.
— Ja, han sitter i köket och äter frukost.
— Vill Lina säga till honom att jag ska ha
Prinsen i dag. Om han är klar om en
halvtimme så räcker det.
— Ja herrn.
— Och så be syster Karin väcka frun om en
timme redan. Hon somnade ganska tidigt i natt.
Lina hade luskat ut att han vakade varje
natt tills Rigmor hade somnat, men hon sa
aldrig något om det. Hon stod på hans sida.
Och hon tyckte väl att hon inte hade med det
att göra. Och det hade hon inte heller strängt
taget.
Han läste breven och bläddrade igenom ett
par tidningar.
Nu sover hon där uppe, tänkte han, men
snart börjar hennes dag. Och nu börjar min,
och den är mycket kortare än hennes, för när
hennes börjar, då slutar min.
Det där sista visste han inte riktigt om han
menade. Ibland trodde han att han gjorde det.
Nu, i dag, trodde han det.
Han reste sig upp ur stolen och gick ut.
Nedanför trappan stod Karlsson och höll
Prinsen.
— Go morron, Karlsson.
— Go morron, herrn.
Prinsen gnäggade.
— Han är ivrig, Prinsen, kommenterade
Karlsson.
— Det är nog våren.
— Jo, jag vill lova det. Den spritter allt
i lite var, sa Karlsson medan han räckte fram
tyglarna.
Han satt upp och red ut i trav genom allén.
Prinsen ville gå i galopp, men han höll in
honom tills de kom över stora landsvägen.
I hagen på andra sidan gav han fria tyglar,
och Prinsen sträckte ut. Han satte i knäna och
böjde sig framåt. Solen låg rakt emot. Vinden
svalkade i nacken och blåste in under skjortan,
som stod som en ballong över ryggen på
honom. Marken rann förbi och skuggfläckar
och solfläckar dansade med varann. Han höll
bara emot med knäna, såg ner på marken,
kände vinden mot nacken och kände att han
hade ett tomrum under skjortan. Stenar och
grästuvor drogs ut på längden och försvann,
och sanden på gångstigarna flöt fram i en
jämn ström. Och han såg sig som liten pojke
ligga på magen i en skrinda och titta ner
mellan spjälorna. Han såg synen i
blixtbelysning, och så försvann den. Prinsen satte i
hovarna elegant och säkert, och lite jord och
grus sprätte upp och flög bakåt några meter.
Han beundrade de smäckra benens
precisionsarbete. Så var det något som såg ut som en
stege som gled förbi under honom. En lång
stund satt han och såg den svarta myllan
rusa fram utan att tänka på vad det var
204
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
