Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Mårten Edlund: Makt. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAKT
vänliga intresse för hans välbefinnande som
fullständigt avväpnade honom.
— Hur var det då? fortsatte hon.
— Inget särskilt. Det har aldrig varit något
särskilt sen du___
— Menar du det? avbröt hon. Hon hade
jubel i rösten.
— Ja, sen dess har det inte varit något
särskilt.
— Varför har du inte talat om det förut?
— Du har inte frågat mig. Och sånt här
säger man inte av sig själv. Det förstår du väl.
— Nej visst, jag har inte frågat dig. Tänk
vad allting kunde ha varit annorlunda. Har du
aldrig längtat efter mig? På det sättet?
— Det vet du. Det gör jag alltid, och det
är när jag inte orkar längre som jag måste
bort.
— Jag kan inte ge mig i väg jag, när jag
inte orkar längre. Jag höll ut några år. Då var
jag snäll. Var jag inte det? Men så kunde jag
inte längre. Det måste fram nånstans. Det bara
brände i mig. Förstår du mig nu?
— Ja, nu förstår jag dig riktigt.
— Vet du, nu känns det nästan härligt att
vakna till en ny dag igen, sa hon. Jag är så
trött nu. Får jag släcka lampan? Du ser väl
att gå in och klä av dig. Du behöver sova du
också.
— Ja, visst ser jag.
— God natt då och sov riktigt gott.
— God natt och tack.
Han gick ut försiktigt som han var van, och
när han kom tillbaka igen och la sig i sin säng
föll han genast i sömn, men innan han slöt
ögonen hann också han glädja sig åt den nya
dagen som redan grydde.
På morgonen vaknade han ganska sent, och
han låg och väntade på att få höra hennes röst
och se hennes ögon. Hon låg alldeles stilla.
Hon sov så lugnt att han inte ens hörde hennes
andetag. Till slut blev han så otålig att han
rörde vid henne för att få henne vaken. Det
hjälpte inte. Han gläntade på gardinen och en
solstrimma föll rakt över ansiktet på henne,
men hon rörde sig fortfarande inte. Nu såg han
att hon inte alls andades. Han gick och
hämtade en spegel och höll den framför hennes
mun. Så gläntade han på gardinen igen och
såg på spegeln. Den var alldeles blank.
Det är mitt fel, tänkte han. Han hade somnat
före henne. Inte vakat över henne. Han hade
hotat henne. Önskar du livet ur mig? Ibland.
Hon hade varnat honom. Tror du det blir
bättre när jag är borta? Han låg kvar en lång
stund och såg på henne, och så gick han
plötsligt upp och riglade dörrarna, både
badrumsdörren och dörren ut till korridoren. Sen
började han.
Först tog han en stol och slog ut
fönsterrutorna. Det blev inte ljust i rummet ändå,
men stolsbenen hade gjort långa revor i
rullgardinen, så den var det ganska lätt att riva
ner. Stolarna och ett par små bord slog han
sönder mot väggen. Han hade glömt att spara
en stol till den stora spegeln, så han fick sparka
sönder den. Annars gick han ganska
systematiskt fram. Det beredde honom en särskild
glädje att krossa medicinflaskorna, en och en
mot golvet, och det var då han hörde att de
försökte bryta upp dörren mot korridoren. Han
drog ut byrålådorna och slog ur bottnarna mot
sängkanten. Det som hade legat i dem rev han
i smala strimlor. Det var ganska besvärligt och
tidsödande. Allting utom sängarna slog han
i spillror och släpade ihop det i en hög mitt
på golvet.
När de hade fått upp dörren och kom in
i rummet låg han hos sin hustru och
omfamnade henne.
— Lämna oss i fred, bad han.
Och husets herre blev alltid åtlydd.
207
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
